Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Martina Montelius

Minns Josefin Nilsson – och använd vreden rätt

Josefin Nilsson blev 46 år. Foto: LESLEY LESLIE-SPINKS
Ainbusk Singers med Josefin Nilsson längst ned till vänster. Foto: GUNNEL ANDER
Martina Montelius. Foto: FOAD BAGHLANIAN/Atlas

Genom SVT-dokumentären forsar Josefin Nilssons klara röst – med ett raster av hes förtvivlan.
Martina Montelius skriver om männen som slår och kvinnornas orimliga ansvar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | METOO. Det finns ett par ögon som jag aldrig kommer att bli fri från. Jag var på akuten med hjärnskakning, och halvt dold bakom ett draperi satt en kvinna i 40-årsåldern. I en sekund möttes våra blickar. Hennes bara rygg var till hälften blålila. Hon måste ha blivit sparkad. Hårt. Gång på gång. Troligen gick några revben av. Kanske skadades hennes rygg för livet, som Josefin Nilssons. Men det var ögonen som tog mig. Stora, grågröna, med utsmetad mascara som svarta ridåer. I dessa ögon såg jag: total uppgivenhet. Monumental skam. Och något tredje. En sorts bön: ”Bli inte som jag.” Inbillade jag mig? Jag var 18 år och sambo med en våldtäktsman. Kanske var det min egen förtvivlan och skam jag såg i den okända kvinnans ögon. Hur som helst betraktar de mig fortfarande. Jag hoppas så att hon lever. 

Skådespelaren som slog sönder Josefin Nilsson så till den grad att hennes kropp aldrig hämtade sig fick villkorlig dom. Han får utöva ett av världens mest fantastiska yrken. Josefin? Hon är död.

Hela historien var mycket omskriven vid tiden kring domen, och många, inklusive jag själv, visste redan då vem det handlade om. Men SVT-dokumentären ”Josefin Nilsson – älska mig för den jag är” blottlägger på ett nytt sätt vidden av hans fysiska och psykiska våld.

Ljusmanifestationen #brinnförjosefin i lördags kväll. Foto: HANS SHIMODA / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ

”Säger att han ska döda henne”

Vid sin död hade Josefin Nilsson påbörjat en bok om sin tid med skådespelaren, och skadorna som aldrig läkte – utan rentav förvärrades med åren. I boken berättar Josefin om hur hon tar emot kanonader av slag och sparkar, hur hennes ryggkotor går sönder och måste lagas med proteser och titanskruvar. Till slut stelopereras hon, men blir ändå inte bra. Hur han lyfter henne i strypgrepp och sedan spottar henne i ansiktet. Hur han kallar henne en tjock, ful grisfarmarfitta och säger att han ska döda henne. Vid ett tillfälle, när relationen sedan länge är över och skådespelaren avtjänat sin villkorliga dom, möts de två av en slump på en restaurang. 

Josefin går fram till honom och frågar om han inte skäms över vad han gjort mot henne. Svar: ”I still want to kill you.” 

Genom hela dokumentären forsar Josefin Nilssons röst.

Stanna vid det en liten stund. Det här är inte en man som det ibland ”svartnar för”, som man säger om män som inte anses kunna ta ansvar för sina handlingar. Det handlar inte om tillfälliga ”utbrott”. Den här mannen skrev långa hatbrev, talade in dödshot på Josefins telefonsvarare, och när han långt senare möter henne är hatet lika starkt.

Genom hela dokumentären forsar Josefin Nilssons röst. En alldeles klar röst, med ett raster av hes förtvivlan som med jämna mellanrum bryter igenom, som när den starkaste av människor brister i gråt. Själv får jag oroliga frågor av barnen: ”Varför gråter du, mamma?” Jag gråter för att den där vackra rösten inte sjunger mer.

Män i emotionell kris

Världsdramatiken dryper av berättelser om män i emotionell kris. Det mänskliga tillstånd som inte silats genom det manliga psyket finns inte. Och jag vet inte hur många långa samtal jag har suttit i om de komplexa orsakerna till att män i bekantskapskretsen slagit, våldtagit och trakasserat kvinnor. De har så olyckliga barndomar, dessa män, de har alkoholproblem, dåliga mammor och horiga fruar. De har blivit provocerade, traumatiserade och malträterade. Det enda de aldrig har är ansvar. Vad de än har gjort. 

Kvinnorna, däremot – de kvinnor som blir våldtagna, känslomässigt torterade, får sina kroppar söndersparkade och hamnar på sjukhus – dessa kvinnor har i praktiken ett gigantiskt ansvar. Det är kvinnorna som måste flytta till hemlig ort och få ny identitet om det är vad som krävs för att undkomma döden. Det är kvinnorna som måste skydda barnen, om barn finns med i bilden. Och det är kvinnorna som måste svara på frågan: ”Varför lämnade du honom inte långt tidigare?” 

Josefin Nilsson. Foto: BJÖRN LUNDBERG

Av en kvinna krävs absolut rationalitet, perfekt självbevarelsedrift och oklanderligt omdöme i de mest groteska situationer. Och om någon kommer och hjälper, om någon vill lätta hennes börda – då är det så gott som alltid en annan kvinna. 

Jag tappar besinningen och fylls av primitivt, vitglödgat hat.

”Om kärleken är störst, hur ska jag då tro? / när den har tagit allt, och den har gjort mig så ont /  Kan du säga mig, kan du säga mig hur man gör? / Hjälp mig att leva, svara, svara om du hör”, sjunger Josefin till Gud, och jag slår i botten av mig själv. 

Jag skräms av min vrede, av hur jag för ett ögonblick får kontakt med samma våldsimpulser som jag fördömer i denna text. Jag tappar besinningen och fylls av primitivt, vitglödgat hat.

Då eskalerar våldet

Men sedan slår den naturliga bromsen till. Jag kommer aldrig att bli som han. Så vad ska jag göra? Jag kan inte gå tillbaka i tiden och revidera domen mot den här mannen. Jag kan inte ge honom sparken. Det enda jag kan göra är att uppmana oss alla att använda vår vrede på ett sätt som har konkret verkan. 

Vet du att du har en misshandlad person i din omgivning – fråga då inte ”varför gör du inte slut?” Det är för övrigt ofta när man gör slut som våldet eskalerar och blir livsfarligt. Gör något i stället. Upplåt ditt hem till den som är utsatt. Polisanmäl förövaren om offret inte vågar. Följ med till akuten. Dokumentera allt. Vittna i rätten. Fortsätt påtala att du vet vad som pågår, och att du är fast besluten att sätta stopp för det. Personliga vendettor är meningslösa. Det man ska sträva efter är juridiska konsekvenser och skydd för den som är i fara.

Och minns Josefin Nilsson. Till sin syster Marie sa hon, om varför hon skrev sin bok: ”För att det här måste ut.” Helt enkelt. Ja, jag önskar att boken kommer ut och att den maratonläses på en scen. För Josefin Nilsson, och för alla kvinnor som sitter och blöder på akutmottagningar världen över i dag, i morgon och nästa år.

 

 

Martina Montelius är medarbetare på Expressens kultursida, författare och teaterdirektör. Hennes senaste bok är metoo-romanen ”Stackars Birger”.



FOTNOT. Skådespelaren, som har anlitat en advokat, säger till Expressen: ”Det är en gammal historia och bygger på vad en människa säger och hur hon upplever det här.”