Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Martina Montelius

Min teater kommer snart att gå under

Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren
En förtvivlad Christer Fant i uppsättningen ”Oscar Levertins vänner”.Foto: Niklas Hellgren / Teater Brunnsgatan fyra

Det nya coronaviruset slår hårt mot landets kulturutövare.  

Martina Montelius ser en dyster framtid framför sig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I fredags var allt som det brukar vara på en teaterpremiär. Hyllningstal, pizza – och vi hade kostat på oss att skoja till det med Coronaöl för att hålla oron stången. Nästan alla kramade varandra som vanligt. Men i går fattade vi beslutet att ställa in hela veckans föreställningar på Teater Brunnsgatan Fyra. 

Vi betalar våra skådespelare ändå. Två av dem är, liksom regissören, avlönade av Kulturhuset Stadsteatern – ett lån av arbetskraft utan vilket föreställningen vore omöjlig att genomföra. Tre skådespelare betalar vi själva. Redan det en tung kostnad. Men vi kan inte rycka undan människors inkomster från en dag till en annan.  

Vad innebär detta för teatern – för alla teatrar av vår storlek, det vill säga mycket små? Ibland får jag frågan hur vi gör för att tjäna pengar, när vi har en salong med bara 80 publikplatser. Mitt svar brukar förvåna, om frågeställaren inte arbetar i samma värld. Svaret är att vårt syfte aldrig har varit att tjäna pengar. Vi har aldrig tjänat pengar. Vi går bara runt. 

Vad som händer om vi tvingas ställa in fler vill jag egentligen inte tänka på.

Syftet är i stället att tillhandahålla teater till lågt biljettpris för alla som vill ha den. Intäkterna går till medarbetare, hyra, el. I bästa fall går vi plus minus noll – men de flesta småteatrar kan vittna om hur lätt det är att hamna i ett läge där man dras med underskott år efter år. När vi nu ställer in fyra föreställningar är redan det en kännbar kostnad. Vad som händer om vi tvingas ställa in fler vill jag egentligen inte tänka på. Men jag måste. 

Än så länge hade vi strängt taget kunnat fortsätta spela. 80 personer är betydligt färre än 500. Men coronakrisen avspeglar sig i biljettförsäljningen. Människor vågar inte gå på teater, och vid det här laget räknar nog många med att det de köper biljetter till kan komma att ställas in. Dessutom: om vi spelar, och någon i publik eller ensemble sedan blir allvarligt sjuk – vilket ansvar har vi då? 

Vi kommer att stötta och hjälpa varandra. Men det kommer inte att räcka.

Uppenbarligen har skräcken gripit tag även i oss. Eller, för att vara uppriktig: vore det bara upp till mig skulle vi nog spela. Personligen är jag inte så rädd som vi förväntas vara i dagsläget. Och vilken skillnad gör det egentligen om jag stänger teatern i en vecka - eller, som Dramaten just meddelade att de gör, i två? Vore inte ett halvår i så fall mer adekvat ur smittsynpunkt? Men detta är definitivt inte bara upp till mig. Som teaterchef är jag ansvarig inför alla anställda, och all publik. 

Den yttersta konsekvensen av det här händelseförloppet skulle kunna bli att alla mindre teatrar går i konkurs. Det låter drastiskt. Men en hel spelperiod med oförändrade utgifter och inga intäkter är mer än en scen av den här storleken klarar av. Den lilla, men för sin publik så viktiga, fraktion av vår demokrati som är de fristående scenerna står under reellt hot på grund av detta virus. Vi kommer att stötta och hjälpa varandra. Men det kommer inte att räcka. 

Den vanligaste repliken från politikerhåll i ämnet kultur är ”Kultur är viktigt”. Vad innebär det, mer konkret? Publiken kommer nog att vänta på svar framåt höstkanten. 

 

Martina Montelius är teaterdirektör, dramatiker och författare samt medarbetare på Expressens kultursida. Hon är aktuell med manus (efter den den egna romanen) till föreställningen ”Oscar Levertins vänner”.

 

 

När blir SD ett hot mot svensk teater?

Nytt avsnitt av ”Kulturkriget”.

Denna vecka möts Ulf Brunnberg, Suzanne Osten och Gertrud Larsson i en debatt om svensk teater.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sin upplevelse av att refuseras och censureras av Dramaten. ”De har sina fördomar och jag får delvis skylla mig själv – jag har ju varit så jävla otrevlig.”