Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Martina Montelius

Martina Montelius: "Tack kära slöjd"

"Att arbeta med händerna, som det heter, är inte mitt forte. Att trä en symaskin skulle nog än i dag vara på gränsen till traumatiskt. En del människor blir nervösa av praktiskt arbete."

Skola: Martina Montelius tackar för slöjdens smörknivar och påminner om värdet av övningsämnen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ord som “rubank" och “sömsmån" har skvimpat fram genom mitt bakhuvud i hela mitt skrivande liv. Inte bara för att de är fonetiskt kittlande, utan för att de för med sig myriader av doft- och känselminnen.

Slöjd på Nordiska museet.

Minnet av det allra roligaste på träslöjden: när den lätt spritdoftande snubbe som var vår lärare äntligen kungjorde att vi skulle städa, och jag fick ta en liten sopborste och svepa sågspånet av arbetsbänken. Rörelserna var så njutbara: svep, svep - rent! Fram till dess hade jag oftast misslyckats så det stod härliga till. Att arbeta med händerna, som det heter, är inte mitt forte. Att trä en symaskin skulle nog än i dag vara på gränsen till traumatiskt. En del människor blir nervösa av praktiskt arbete.

Kroppen behöver aktivitet

Vi som är sådana kallas ibland “huvudfotingar"; vandrande hjärnor, utan riktig kontakt med våra egna extremiteter. Det är vi som spiller, städar dåligt, tappar intresset när någon redogör för en maskins funktioner. Man behöver inte vara rädd att få någon smörkniv i julklapp av oss, som Ann-Charlotte Marteus skriver om i sin ledarkrönika (Expressen 5/1). Varför stå och svarva frustrerat i timmar när man kan köpa en utmärkt funktionell, fabrikstillverkad smörkniv?

Men vad vi måste begripa är att hjärnan har en vidhängande kropp, och att den kroppen behöver aktiveras. Barn behöver uppmuntran, för att inte säga tjat, om de ska ta sig över den första tröskeln mellan “Jag kan inte" och “Titta, det här har jag gjort!".

Avbrott är nödvändiga

Smörkniv. Foto: Christian Örnberg

Själv har jag aldrig sytt en klänning, men väl en enkel tygväska. Och som vi vet hänger allt ihop när det gäller lärande. Den som utvecklas på ett område sporras att försöka med fler. Tankeverksamheten behöver kroppslig verksamhet för att fungera bra; sitter man och stirrar på böcker och papper i åtta timmar blir man trög i huvudet, helt enkelt.

Avbrott för andra sorters aktiviteter är nödvändiga för att vi ska fungera intellektuellt. Och de som är mest svårövertygade om detta är just vi huvudfotingar. Vi ser ingen anledning att göra annorlunda. Tack, kära slöjd, säger jag därför. Dessutom är det roligt att få en trägris med olika långa ben i julklapp.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!