Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Martina Montelius

Martina Montelius på jakt efter Jesus

MÖRKRET SÄNKER SIG. Påskfesten är hotad av ett överflöd av gravad lax.Foto: IZABELLE NORDFJELL/Shutterstock

Kommer den vi väntar att passera förstädernas pyntade torg? Martina Montelius letar efter Jesus i en nyskriven novell.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag avsöker nejden med mina utvärkta ögonglober. Någonstans måste han finnas, frälsaren, han som tog vårt lidande och gjorde det till sitt, han som såg till de sista och minsta, han som kan ge oss orden och livsandarna åter. Men ingenstans ser jag honom. Inte ens på bild.

Kring kycklingarna och chokladhararna på det lilla torget nära mitt hem står ett djupfryst pärlband av dovt knastrande målsägare ur alla samhällsklasser. De kväker att de kulörta ägg och fjädrar som saluförs i torgstånden är svenska traditioner som till varje pris måste värnas. De flöjtar vidare att dessa traditioner snart kommer att vara vackra minnen allenast, skövlade och ersatt av något annat, något främmande och hotfullt.

 

"En högtalare rensar strupen, och en röst bryter fram.

 

Jag klykar inte, men känner den mjölksyrade styrkan i tystnaden över den smällkalla haverikommissionen, en luftdensitet som varslar om åkvädrets omedelbara närhet, fåglarnas vingar är hårdare spända än medicinsk vetenskap kan förklara, damernas kinder pressas mot kraniedelarna och herrarnas prostatakörtlar kruspermanentas i trycket ovanifrån.

En högtalare rensar strupen, och en röst bryter fram. Det är Bibi från Burträsk som låter höra av sig. Hon har svårt att komma till skott, men till sist meddelar hon att den vi väntar på inte kommer att anlända. Han ser sig förhindrad. Förr i världen brukade han emotse sin årliga bortgång på samma vis som Bibi själv emotser semesterdagarna. Med sävlig fröjd. “Det är som att fylla år, fast tvärtom", brukade han säga. “Jag är en kärlekens Särimner, varje år slaktad och återfödd, på det att vi icke måtte förgäta vårt ansvar att bära och akta varandra. Dessutom är traumabearbetning bra för mig."

Det sista var skämtsamt menat. Ett lättsamt sätt för den upphöjde att visa sin samtidskontakt. Men i dag är han allt annat än skojfrisk. Ja, han ser oss, förkunnar Bibi. Han ser de människor som det är mest synd om av alla i hela världen: de svenska människorna, dignande under tyngden av sin enerverande omvärld. Men han ser oss med ögon som för länge badat i en klistrig lag av uppgivenhet.

Bibi från Burträsk har länge varit en av hans närmaste väninnor; efter nyhetssändningarna har de suttit på verandan utanför hennes lilla radhuskök, rökt cigariller, smuttat på halvtorrt, vitt vin och samkvämat. Ibland har de mest skvallrat. Han om dråpliga klagomål som inkommit, om föräldrarnas kriser och försoningar, om intriger som vi andra är förhindrade att känna till. Bibi om makens rotfyllning, kusinernas mardrömmar, kollegernas förstadier till demens.

 

"Det är istret som väller över hela tillvaron.

 

Men på senare tid, i takt med att den omvända födelsedagen ryckt närmare, har han anslagit en dovare ton. “Jag vet inte hur länge jag står ut", har han undsluppit sig. “Det bara tilltar och tilltar." Vad är det som tilltar?

“Det är istret som väller över hela tillvaron. Jag pallar inte längre. Jag står inte rycken, Bibi. Tänk på att jag har haft väldigt, väldigt mycket tålamod. Det har varit skökor som bespottats av sina egna köpare, det har varit affärsmän glömska av allt utom sina rubinbeströdda penningpungar, det har varit mossbelupna reaktionärer och ampra tvätteriföreståndare i parti och minut. Och ja, det känns sådär att föranleda röda dagar, bara för att folk ska få klä ut sina barn till gottistiggande häxor och lassa in favoriter ur Touch of tastes receptbank. Men min förståelse för människans behov av ledighet är stor; jag kan sätta mig in i hur det känns att vara utarbetad. Minst sagt. Det är därför jag blir så in i skallbenet trött när jag ser hur fullkomligt oförmögna allt fler tycks vara att följa mitt exempel. Där sitter de med gapen proppfulla av ägg och lax och är syrak över att för många envisas med att vilja överleva på deras breddgrader. De blir rädda att för många laxbitar ska norpas från deras överbelamrade middagsbord. De fruktar att deras högteknologiska infrastruktur ska infiltreras av skamlösa bettlare och ynglingar utan hem och datamaskiner. Det är som att betrakta en sagoprinsessa som sitter och hulkar för att flickan från fattighuset kommit för nära det skära slottet. Jag känner att jag själv demoraliseras av detta. Jag vill bara säga åt dem att låta kalkonsteken tysta mun."

Bibi lät honom övernatta i gillestugan, så att han inte skulle behöva vara ensam. När hon pressade örat mot väggen hörde hon honom tala för sig själv. Hon kände hur kronorna och broarna som höll de sista naturliga tänderna samman började ge efter, och hon tänkte: det spelar väl ingen roll. Om vi nu har slitit ut honom så fullständigt.

Morgonen därpå hade han slunkit. Inte tillfälligt, utan för gott. Den här gången kommer han inte tillbaka. Det blir inget kalas, meddelar Bibi i högtalaren. Jag ser mig omkring, och märker att de första regndropparna börjat solka människornas tygkassar och cigarettpaket. De mullrande målsägarna, ännu buttert övervakande sina svenska ägg och fjädrar, överröstas allt tydligare av ett stigande dån, luften går med nöd och näppe att andas, tre blixtar avtecknar sig ljudlöst och fläckvis bland de tunga molnen ovan mattorget, fyra blixtar, fem.

 

"Chokladkaninerna har blivit vattnig sås, fjädrarna förirrade strån

 

Snart är hela det lilla samhället blött in till minsta körtel och skelettdel, chokladkaninerna har blivit vattnig sås, fjädrarna förirrade strån utan telefonnummer till mamma och fritids, kycklingarna regredierade till spilld tuppsäd. Bibi stänger av mikrofonen, packar sin handväska så gott det nu går med rökt medwurst, portvin och pocketböcker, bilder på barnbarnen och en uppblött blockflöjt som hon fått av sin far någon gång på 1940-talet. Hon ska till Buenos Aires. Det är lika bra. Horder av människor börjar också förflytta sig, ingen vill stanna på torget, barnen är moltysta, kanske för första gången i sina liv, de gamla männen hattar förvirrat runt i sina egna gloppiga fotspår, men hittar till sist skylten där det står “Bort" med tillhörande pil.

De enda som står kvar är de förtörnade målsägarna. De kommer aldrig att vika sig, ty det har de lovat för flera år sedan, i Sven-Gregors av polska snickare förfärdigade uterum en kväll när samhället tycktes dem alldeles särskilt förött, nej, de viker sig inte, de tar fram sina mobiltelefoner och utsänder tusende Twitterutrop om var skulden ligger, vem som skrattar bäst, hur de ska utkräva hämnd.

Den där PK-snubben var ändå bara en del av mörkläggningskonspirationen. Nu kan vi i allsköns ro odla vårt samförstånd kring midsommarstänger och pyntade granar medan våra släktingar, som Byggde Sverige, skrumpnar framför "Go'kväll" i aprikostonade vårdhemsbyggnader på ostörda små bruksorter invid knytblusbutiker och presentaffärer.

Så gudomligt att slippa den infantila önskan om att se bortom den egna bordskanten. Målsägarkommissionen firar med att tappa upp ett bad i de svenskmärkta skattepengar som inte själva utvandrat eller bortplanerats. Späckdyningarna gifter sig med sedelprasslet, blågula gummiankor guppar idylliskt bland broschyrer med ljushyllta barn i fyrfärgstryck och ingen klagan genomtränger de gemytligt ljusbruna furuväggarna.

Vad övrigt är är tystnad.