Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Martina Montelius

Martina Montelius: Horkultur är äktsvensk

KUNGSTRäDGåRDEN. Sedan urminnes tider har flickor fått lära sig att de är sexuella bytesdjur. Foto: Alexander Tillheden/We Are Sthlm
Foto: Tommy Pedersen

Martina Montelius har läst Per Bruhn och undrar om svenska män lärt sig sexism per brevkurs.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den pågående debatten om de friheter som män tar sig mot kvinnor, och pojkar mot flickor, blir intressantare ju mer den får mig att associera till Sverige på 1980-talet. När en vanlig skolklass innehöll exakt noll elever från Mellanöstern.

Trots detta förhållande var det nämligen självklart för mig, som växte upp då, att jag var en lägre stående individ. Ett litet sexuellt bytesdjur. En hora. Det fick jag tidigt lära mig av pojkarna som kallade mig just hora, som lade sig på mig och skrek "Sära på benen!", och som hette sådant som Kristian och Jocke.

Jag lärde mig detta av min kvinnliga klassföreståndare, född i Stockholm, som inte protesterade, utan själv höll med om att vissa flickor är horigare än andra. Av kvinnan som såg mig ta av mig klänningen för att bada i Italien 1989 och ropade: "Gör inte så framför italienska män! De tror att du är en hora!". Av den kände skådespelaren som, med mig bredvid sig, frågade min dåvarande fästman om det gick för sig att ta på min kropp.

Hora på värmländska

Mannen som våldtog mig 1998 och efteråt fräste "Jag vill inte prata om det, skithög" var från Arvika, Värmland. Så många gånger jag har hört ordet "hora" på värmländska, norrländska, stockholmska, dalmål. Det enda man behöver göra för att höra ordet "hora" på värmländska, norrländska, stockholmska, dalmål är att existera, och vara av honkön.

Vill man öka sina chanser att få höra detta ord ska man prata mycket, skratta högt, ha roligt. Då är man lite extra horig. Om jag ska försöka spåra en orsak till den olyckliga tendensen att, med Per Bauhns ordval i SvD, "stamtänka" i den svenska debatten finner jag att vi är uppvuxna i en kultur. En horkultur. En kultur där flickor någonstans i tioårsåldern fick lära sig att de var horor.

Synas men inte höras

Ville man undvika att vara hora skulle man vara så tyst som möjligt. Synas, inte höras. Mäns självklara rätt att bedöma kvinnor har också varit närvarande hela livet, i min kultur. "Du har snygg kropp, men ansiktet är så där. Godkänt." Tack! Själv är du blekfet, har underbett och luktar getost, men det har ingen betydelse. Du är ju en människa.

Varifrån fick de svenskfödda pojkarna och männen sina idéer om flickor och kvinnor som ickemänniskor, som horor? Från vilken kultur? En medeltida kultur måste det i alla händelser ha varit. Gick de, enligt debattörer i Sverige 2016, en korrespondenskurs? Fick de hemliga brev med instruktioner från Mellanöstern?

Omöjligt är det väl inte. Men jag undrar, jag. Jag undrar om vi inte också lever i en kultur där vi stamtänker för mycket kring individer som vi inte omedelbart identifierar oss med. Kring att beblanda oss med de individerna, och riskera att få syn på vår egen spegelbild.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.