Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Martina Montelius

Kristina Lugn fick rätt om livet efter döden

Kristina Lugn.
Foto: LEIF R JANSSON / TT NYHETSBYRÅN
Fartyget Ever Given körde fast och blockerade trafiken i Suezkanalen i en vecka.
Foto: MAXAR TECHNOLOGIES HANDOUT / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: AP / AP TT NYHETSBYRÅN
Martina Montelius.
Foto: Niklas Hellgren

Snart har poeten och akademiledamoten Kristina Lugn varit död i ett år.
Martina Montelius berättar varför hennes mor ännu inte har en gravsten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Den 9 maj har min mor Kristina Lugn varit död i ett år. Hon ligger på Maria Magdalena kyrkogård, bland andra skalder såsom Lasse Lucidor, Stagnelius och Werner Aspenström. Men också bland alla som vill sola sig på kyrkogården när det är fint väder. 

Det lite pinsamma är att Kristina ännu inte har någon gravsten. En dag när jag besöker graven möter jag en äldre kvinna som låser fast mig med blicken och säger: ”Är du och hälsar på mamma? Jag går till henne varje dag.” Det är fint, men bismaken av skuld går mig inte förbi. Vad är jag för människa som inte har ordnat en gravsten åt min egen mor? Hur svårt kan det vara att beställa en sten på internet? 

Ni som undrar detta har inte levt Kristinas och mitt liv. Bara att gå och köpa en Japp Hazelnut och en Kalle Anka var i förekommande fall ett mindre trauma för oss. Blev vi inte osams så blev någon kissnödig mittemellan Åkerbyvägen och Täby centrum. Vi kunde mycket väl gå vilse, någon av oss kunde snubbla, jag kunde få för mig att jag måste provsitta samtliga parkerade cyklar längs vägen, Kristina praktiserade fri uppfostran och det slutade med cyklar som föll likt existentiellt förtappade dominobrickor och vi fick fly i panik genom samhällsbygget, igenkända och nogsamt registrerade av halva Moderata Samlingspartiet. 

Vi har till och med gått åt fel håll vid defileringar kring våra vänners likkistor och krockat med kyrkvaktmästare

Skulle vi in till stan kunde man ge sig håken på att Roslagsbanan hade kört fast i ett isblock, och ofta hade vi något mjältsjukt litet djur med oss, kvidande av köld och armod. Dessutom måste vi ordna vita Prince mjukpack och magnecyl med kodein och jag hade tappat min monchichi. På detta sätt har vi fortsatt vältra oss fram genom en tillvaro med administrativa tillkortakommanden, för att nu uttrycka mig diplomatiskt. 

Vi har rivit ned affischer på gator och torg, för att vi var på humör. Vi har snattat vykort. Vi har till och med gått åt fel håll vid defileringar kring våra vänners likkistor och krockat med kyrkvaktmästare. ”Inte ens efter min DÖD kommer det att vara slut med komplikationer”, har Kristina gång efter annan utbrustit. 

Hon fick rätt. Ty vad hände med gravstenen? När datumet för montering med råge hade passerat vågade jag, trots min blygsel och undergivenhet i dylika sammanhang, höra av mig till aktuellt gravstensföretag med en försynt fråga. Gravstenen är ”prioriterad”, men kommer tidigast upp i slutet av maj. Det visade sig att någon trampat i klaveret och skrivit fel datum på stenen, och sedan hade den fastnat i Suezkanalen. Det var något med covid också, naturligtvis, precis som vid begravningen. 

Men sedan märker hon hur rolig alla de andra döda tycker att hon är.

Jag kan bara föreställa mig vad Kristina säger till sina kamrater i dödsriket: ”Jag dör på samhällets BOTTEN. Nu är det någon obildad jävel som säkert trodde att jag var född på trettiotalet. Såg jag så gammal ut? Och så ska folk vara hemma och snörvla och bli uppassade av dyrkande äkta hälfter med filmjölk i skägget och ignorera min död. Och sedan ska mitt monument sitta fastkilat i Suezkanalen som en förstoppning på långvården! Det är vedervärdigt och mardrömslikt!” 

Men sedan märker hon hur rolig alla de andra döda tycker att hon är, och då brister hon ut i ett gapskratt som sånär väcker Gud fader själv ur sin mångtusenåriga slummer, och allt är bra igen en stund.



Martina Montelius är dramatiker, författare och teaterdirektör samt medarbetare på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=82901&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.