Martina Montelius

Jag hoppas att framtiden dömer oss hårt

Minst 80 personer dödades i en självmordsattack i Kabul.
Foto: / EPA TT NYHETSBYRÅN
Martina Montelius.
Foto: FOAD BAGHLANIAN / FOAD BAGHLANIAN

Martina Montelius skriver om utvisningarna till bombernas Kabul.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Minst 80 personer tros ha dödats, och hundratals är skadade, efter att en bilbomb exploderat i Kabul i dag, rapporterar Ekot

En närmast vardaglig nyhet från regionen. Inget förstasidesstoff här i Sverige. 

Det är också till Kabul polisen hade i uppdrag att tvångsutvisa omkring 20 unga pojkar och män i tisdags kväll. 

Ingen anledning fanns att vänta sig något annat beslut än att de här unga människorna skulle föras ombord på chartrade plan och skickas ut ur landet. 


LÄS MER – Ida Ölmedal: Katia Wagner bryter den farliga demoniseringen av ensamkommande


Deras skräck torde vara irrelevant, eller hur? Även om den är välgrundad. Vi är väl inte hela världens samvete? Sverige är väl ingen humanitär stormakt? Har ni inte läst de upprörda reaktionerna på resultaten av de medicinska åldersbedömningarna av ensamkommande pojkar? En del unga är till och med beredda att ljuga för att rädda sitt skinn. Är det moral, det? Andra vet inte ens när de är födda. Hur ska de kunna integreras i vårt mödosamt uppbyggda folkhem? 

Om jag dristar mig till att skriva att det kanske är gränsdragningen vid just 18 år som är orimlig, att man borde göra individuella bedömningar, att en traumatiserad 19- eller 21-åring kanske i vissa fall faktiskt är värd att betraktas som ett av våra barn på grund av sin situation – då blir jag förmodligen utskrattad. 

Tonläget i debatten kring asylsökande i allmänhet, och ensamkommande unga i synnerhet, har blivit så kategorisk att det närmar sig det rent antiintellektuella. Att säga: “Men tänk om det vore ditt barn? Din son?” i det läget är att göra sig till åtlöje. De här unga människorna tycks närmast avhumaniserade i det offentliga samtalet. Det viktiga med dem är att röntga dem så de inte slinker in olovandes, och att räkna ut vad de kostar i kronor och ören. Så ser det ut i vårt kära Sverige, som vi är så rädda om. 

Det jag fortfarande vågar hoppas är att framtiden kommer att döma oss för de här pojkarnas öden. Jag hoppas att man dömer oss hårt. 


LÄS MER – Martina Montelius: Marcus Birro, Ann Heberlein och vanligt folk


Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Ibland är man lessen ibland är man glad"