Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Martina Montelius

Ingen ska avbryta dig igen, Kamala!

Kamala Harris i sitt segertal.
Foto: CAROLYN COLE/LOS ANGELES TIMES/SHUTTERS
Kamala Harris ringer Joe Biden efter beskedet att de vunnit.
Foto: CELEBRITYPHOTOS UK / AVALON / STELLA PICTURES/AVALON AVALON

Martina Montelius om drömmen som Kamala Harris väcker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. En politiker är inte främst en person, utan en vandrande symbol för sitt ämbete. Men under de senaste fyra åren med Donald Trump som president har hela världen tvingats bevittna hur hårt en destruktiv personlighet kan smutsa sin kostym. Det första som slår mig när jag hör den tillträdande vicepresidenten Kamala Harris hålla sitt första tal efter den demokratiska valsegern är detta: hon pratar inte om sig själv. Hon pratar om det amerikanska folket, om de rörelser som vuxit fram i protest mot Trumps lynniga ad hoc-beslut, hans hånfullhet mot meningsmotståndare och hans hialösa slabbande med alternativa fakta. 

Biden/Harris är inga gudar, och kommer säkerligen att fatta beslut som grundar sig i annat än människokärlek. Men drömmen om en framtid med Harris som president – en dröm som faktiskt inte längre ter sig orealistisk – är drömmen om en ledare som vill något mer än att fälla ut sina påfågelfjädrar och spänna musklerna, en ledare med perfekt avvägning mellan självsäkerhet och ödmjukhet, brinnande retorisk förmåga, substans i sina vägval för landet och världen. 

Naturligtvis är vicepresident Harris, i likhet med alla andra offentliga personer, mer eller mindre fiktion. Men det spelar ingen roll. Numera tänker jag varje gång jag möter en tyckmycken isterbuk: ”I'm speaking, Mr Vice President. I'm speaking.” Precis som Kamala sade till Mike Pence när han försökte avbryta henne i deras tv-sända debatt. Inom mig kopierar jag hennes lugna auktoritet. Hennes minimala, knappt urskiljbara, leende sidoblick mot publiken; ”Jag vet att ni ser hur han beter sig. Vi vet att vi inte tänker bli avbrutna.” 

Om ytterligare fyra år hoppas jag att det är dags för Harris att ikläda sig världens tyngsta kostym och ta över.

Vi. Hon får mig att känna att jag är en del av hennes ”vi”, fast jag inte ens är amerikan. Det är Obamakänslan igen, den jag inte trodde att vi skulle få återuppleva: vi förändrar världen. Yes we can! Det är aningen sentimentalt, på ett mycket amerikanskt sätt, men samtidigt alldeles sant. Kamala ser ut som en Hollywoodstjärna, men det här är ingen film. Det är världshistoria som skrivs av hennes distinkt gestikulerande händer.

Kanske var mellanspelet med The Trumpster oundvikligt. Den progressiva utvecklingen i USA gick aningen för fort för vissa folklager, Hillary var för full of herself för att vara en vinnande presidentkandidat 2016, och Trump tog hela världen bakifrån när vi var som mest tvärsäkra på att framtiden tillhörde dem som tidigare haft minst att säga till om. 

I dag, när världen är chockskadad av klimatförnekelse, vit makt-flirtar och den förkättrade muren, kan jag bara hoppas att vi lärt oss något av den här politiska golgatavandringen. Ja, om ytterligare fyra år hoppas jag att det är dags för Harris att ikläda sig världens tyngsta kostym och ta över. Yes you can, Kamala. Ingen ska avbryta dig igen. Och ingen ska avbryta de människor som i fyra år varit rädda för Donald Trump. 


Martina Montelius är medarbetare på Expressens kultursida. Hon är också författare, dramatiker och teaterdirektör på Brunnsgatan 4.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=74519&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.