I tidningen står att barn måste sluta vara lata

SKOLA. Alla sexåriga barn jag träffat har inom sig burit samma bild av skolan: att den är som Madickens skola. Där barnen sitter i prydliga rader och sjunger sin morgonpsalm, och sedan tar fröken, som bor ovanpå klassrummet, fram ABC-boken. Den illbatting som inte lyder får stå i skamvrån. På rasten gör man kanske tokiga hyss, och i så fall gäller det att akta sig för den barske rektorn. Det är en teaterföreställning med tydliga roller; ingen förväntas ”vara sig själv”. 

Medan jag skriver detta tänker jag att detta kanske vore det bästa sättet att presentera skolan för våra barn: som en pjäs. Bara du kan dina repliker, dina entréer och sortier, har din rekvisita, mask och kostym i ordning, och bara du vet att alla andra också är skådespelare, kommer intet ont att drabba dig. Likt skådespelaren kan du då sminka av dig efter föreställningens slut, byta till dina privata attribut och gå hem, skyddad mot vilka tragedier du än gestaltat.

Men i verkligheten har du bara dig själv när du kommer med din lilla ryggsäck till förskoleklassens första dag. På golvet ligger en stor matta. I ett hörn finns leksaker. Några barn som du inte kan namnen på har redan börjat undersöka dem. Du ser din lärares tvärrandiga tröja och nycklarna i ett band runt halsen, hon och elevassistenten pratar om att elevassistenten ska köpa en ny soffa. 

På samlingen får du säga vad du heter, och en sak som du tycker om. Du säger ”marsvin”, för du kommer inte på något bättre. Var det fel? Dina strumpor har korvat sig, en solstråle lyser in genom fönstret, dammkornen dansar i ljuset, det luktar billig såpa, apelsin och lärarens hudkräm. 

Bäst att vara tyst de närmaste tio åren, så det inte blir ännu mer fel.

Det sägs att i New York har du bara en minut på dig att göra intryck på en annan människa. Sedan är det för sent. Om man är rädd känns det likadant i skolan. Det har redan blivit fel. Bäst att vara tyst de närmaste tio åren, så det inte blir ännu mer fel. I trean upptäcker du att du kan ta med dig lite pengar till skolan. Då får du följa med Indra och Venus till kiosken utanför skolområdet, där man inte får vara. Du köper godis åt dem för att få synas tillsammans med dem och slippa vara den som går runt, runt ensam på skolgården, som ett vanvårdat marsvin i en bur. 

Du låtsas vara intresserad av samma saker som Indra och Venus. Du vågar inte gå och kissa på den äckliga skoltoaletten, så du säger att du mår illa och får gå hem. En dag kastar du en basketboll på Sadaf. Rakt i ansiktet. Med flit. Du vet inte varför; det var en impuls. 

Dina föräldrar får komma på möte med skolpsykologen och biträdande rektorn och din lärare som just har firat 25-årig bröllopsdag och visat bilder för hela klassen på sin telefon. Din pappa svettas och är rädd att hans psoriasis ska synas. Din mamma försöker komma ihåg om biträdande rektorn heter Anette eller Birgitta. Alla är vänliga. De frågar om det vore lättare för dig att sitta i korridoren och läsa, om du vill ha hörselkåpor på dig i matsalen, om du gillar elevassistenten. I tidningen står det att barn måste sluta vara så lata och ta allt för givet. 

God effekt: man slipper leka glad.

En tjej på TikTok har skurit sig i armen, kan det vara något? Dålig effekt av att skära sig i armen: man måste gå på soc-möte och stå i kö till BUP i ett och ett halvt år. God effekt: man slipper leka glad. När mamma tror att du sover säger hon till pappa att det finns ju privatpraktiserande psykologer, men hur fan ska vi ha råd med det? Hon gråter. Nu är det ställt bortom alla tvivel: du är en dålig människa. 

I skolan är alla fortfarande vänliga. Till och med eleverna. Du ska inkluderas, för det står i verksamhetsplanen. De fattar inte att du inte är värd deras vänlighet. Du kräks på den äckliga toaletten. Dammet i luften, de vänliga tjejerna som skrattar åt dig i hemlighet, ditt utvakade ansikte i spegeln. Alla ska få vara sig själva i den överbelamrade marsvinsburen med skolmat i världsklass och handlingsplan mot utfrysning. Du fryser inifrån. Vill bli en människa som ingen behöver oroa sig för, och sluta vara bortskämd. Sluta belasta den fria, inkluderande världen och ta allt för givet hela tiden.

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressen Kultur.

Lunch med Montelius - ”Gröna Lund”

Så blir journalistik terapi, så riggas ”Gift vid första äktenskapet” och så gick det till när Gunilla intervjuade Lasse Berghagen. Dessutom: en inbjudan till Ninna Prage.

Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.