Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Martina Montelius

Give it to me Micke – låga som en furie!

Martina Montelius. Foto: FOAD BAGHLANIAN/ATLAS FÖRLAG
Georg Rydeberg. Foto: Arkiv
Mikael Persbrandt Foto: Janne Danielsson /SVT

Att Mikael Persbrandt ska läsa "Nyårsklockan" från Sollidenscenen har väckt en viss uppståndelse.

Martina Montelius drar sig till minnes några mer eller mindre framstående uttolkare av dikten .

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NYÅRSKLOCKAN | KOMMENTAR. "Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,/ och ring den frusna tiden åter varm./ Ring ut till tystnad diktens gatularm,/ men ring till sångarhjärtan skaparglöden.” 

Så skakande vacker, och så skamlöst högtravande, är Alfred Tennysons "Nyårsklockan" ("Ring out, wild bells", översättning Edvard Fredin), och därmed ett minfält för en skådespelare. 

Åren 2001-2013 fick gärna trilskas bäst de ville vad mig anbelangade – jag visste ju att finalen alltid skulle bli med den oberäknelige, djupt sentimentale och närmast dansante Jan Malmsjö

Jan Malmsjö. Foto: LASSE SANDSTRÖM

De som firat nyår med mig under denna tid kan vittna om min upphetsning. Vad ska han ta sig till i år? Sjunga, räkna fel, försjunka i tystnad? Blir det ens något nytt år med Jan vid rodret? För första gången kände jag en underlig frändskap med alla som sitter klistrade framför fotbollsmatcher, besatta av hur det ska gå. Jag kunde ha tutat i en vuvuzela. Min anspänning inför Malmsjös krumsprång ägde hettan hos ett fyrverkeri. En bjärt kontrast till Margaretha Krook (1997-2000), som var mycket, men inte sentimental. 

Margaretha Krook. Foto: JACK MIKRUT / MIKRUT JACK PB PRESSENS BILD

Hon läste med hoppet och tryggheten hos ett klartänkt och urstarkt barn. Dessutom var hennes yrkesetik omvittnat sträng, närmast auktoritär – röst, diktion, skärpa! Hennes läsning var en masterclass i textbehandling, och när hon till sist, med ett stort leende, önskade oss ett gott nytt år kändes det som att få årets enda lilla karamell av en barsk rektor med gott hjärta innanför den noggrant skräddade västen. 

Pernilla August. Foto: LASSE SANDSTRÖM

Men lyssnade Pernilla August och Krister Henriksson (som läste dikten 2016 respektive 2017) på Krooks masterclass? De båda gav sig till att peta i texten. August bytte ut det himlastormande vackra "ring hugsvalelse till sargad barm" mot "ring nu tröst till sargad barm", och "ring till sångarhjärtan skaparglöden" mot "ring till allas hjärtan levnadsglöden". Den sistnämnda ändringen behölls av Henriksson, som även – nej, jag klarar inte ens att redovisa allt. Det är för smärtsamt. Den intresserade får googla. 

Konstnärlig katastrof

Jag kan förstå att vissa texter moderniseras – inte minst äldre dramatik, som bearbetas inför varje ny uppsättning. Det blir inte alltid bra, men det kan till exempel handla om att anpassa texten till en regiidé. Men att som skådespelare förfula språket i en dikt, och kalla det för "uppdatering" – det är en konstnärlig katastrof. I skådespelaryrket ingår att kunna levandegöra förment svåra ord och poetiska bilder, blåsa liv i dem och ge dem evigt ny relevans. Hur skulle Shakespeares dramatik annars ha överlevt? 

All textbehandling bygger på att skådespelare och text sammansmälter till en organism – och när det lyckas blir varje ord en självklarhet, oavsett hur föråldrat det i förstone kan tyckas vara. Vill man ändå "modernisera" en text bör man städsla en författare, i stället för att själv börja slabba med en smörkniv i språket. 

Vägvisaren Rydeberg

Försöker jag mig på, att som författare spela Anna Bergman i "Den goda viljan"? Icke. Kurt Wallander? Skulle aldrig falla mig in. Jag blifver vid min läst. Vilket leder mig till den som, i likhet med Krook, än i dag kan tjäna som vägvisare för var och en (till exempel Mikael Persbrandt) som föräras det stolta ämbetet att ringa in det nya: Georg Rydeberg, mina damer och herrar. 

"Nyårsklockan" lästes av Georg Rydeberg 1977-1982. Foto: Bo Lindell/Arkiv

Ja, jag knarrar konservativt, men i detta fall tillåter jag mig det, eftersom jag vill berätta något viktigt om skådespelaryrket. Rydeberg ägde tryggheten i en minutiös röstkontroll, frasering, tolkningsförmåga – och kunde just därför, förankrad i absolut professionalism, tillåta sig att förmedla texten alldeles skyddslöst. Endast genom att utöva skådespelaryrket (ett yrke som från början var synonymt med att vara slödder och patrask, och som först på senare tid upphöjts till något fint) kunde han visa den blödande världen, det envisa hoppet, och så det viktigaste: en liten människa som står där mitt i alltihop och ber om förståelse. På så sätt lyckades han förlösa vad som kunde ha varit stela ("omoderna") partier i dikten och göra dem till intima förtroenden. Det högtravande och sentimentala blev till ren verklighet. Det är inget hokus-pokus. Bara kunskap i ett till lika delar praktiskt och intellektuellt yrke. 

Loa Falkman. Foto: LISA MATTISSON EXP / LISA MATTISSON EXP

På senare år är det lätt att se att SVT har förändrat sitt sätt att tänka när de väljer vem som ska få framföra Tennysons poem. Rydeberg, Kulle, Krook och Malmsjö – ja, fullt begripligt. Mycket framstående skådespelare allihop. Sedan kommer - Loa Falkman (2014)! Han är förvisso en god skådespelare han också, vilket han inte minst bevisade i Susanne Biers film "Pensionat Oskar", med manus av Jonas Gardell, 1995. Och röstresurserna är det inget fel på. 

Malena Ernman. Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Men är jag alldeles ute och tomtar när jag får för mig att man också har fikat efter en folkkär profil? På samma sätt förhåller det sig med Malena Ernman (2015). Också hon en utmärkt yrkesperson, och jag förstår tanken med att engagera operasångare. Men något i dessa val gör mig ändå misstänksam. Precis som i fallet med julvärdarna (varför fick inte Persbrandt det giget?). Risken med att byta ut dem varje år är att man börjar överträffa sig själv i en sorts tvångsneurotisk pigghet. 

Risken med att byta ut dem varje år är att man börjar överträffa sig själv i en sorts tvångsneurotisk pigghet

Jag är ännu inte rädd att Samir & Viktor nästa år kommer att rappa fram "Nyårsklockan", men nästan. För en skattefinansierad public service blir integriteten viktigare än någonsin, och årets val av diktläsare, Mikael Persbrandt, vittnar om en föga betryggande nervositet, parad med förvånansvärd blindhet för den vrede som mycket riktigt väckts på sina håll, i kölvattnet av Metoo. Skulle man prompt ha en gubbe kunde man kanske ha haft yrkeskunskap som enda kriterium i urvalsprocessen? 

Ingela Olsson. Foto: JIMMY GUSTAFSSON / STOCKHOLM CITY

Jag är den första att hålla med om att Persbrandt i sina bästa stunder är en utmärkt skådespelare. Men jag tror helt enkelt inte på att det är därför, och bara därför, han förärats detta hedersuppdrag. Jag tror att SVT ville krydda traditionssoppan med lite hullaballoo. Annars hade det varit betydligt mer logiskt att välja Thérèse Brunnander, Ingela Olsson eller Ann Petrén – alla djupt erfarna och fulländade i konsten att tolka en text. 

SVT ville krydda traditionssoppan med lite hullaballoo

Jag ser helt enkelt ett folkbildningsuppdrag glittra till i den gamla SVT-traditionens klara, kalla öga. I en tid då till och med Bibeln moderniseras (=får ett fulare språk) och förenklas skulle det kunna vara en fantastisk utmaning att i några minuter varje år vältra oss i bristande modernitet. Ringa in hugsvalelse, split och kiv och seklets krankhet! Allt är så förtvivlat begripligt hela tiden. Vi behöver inte hålla på och vakta begripligheten dygnet runt, som om vi vore dess mamma. En gång om året, i några få minuter då många ändå redan är fulla och inte fattar mycket av något alls, kan vi kosta på oss att veckla ut ett annat öra: det som hör det vackra, det hisnande, det som kan begripas på fler nivåer än den som lyser i neon över himlavalvet. 

Frysa tiden

Vi kan frysa tiden ett ögonblick och bära det sköra, ensamma och onödiga i våra frostiga labbar, gnugga det varmt mellan stelnade synapser och pumpa det starkt och friskt med det mest förbjudna av alla organ i samhällsdebatten: hjärtat. Ge oss den emotionella blodstörtningen i våld och älska det svåra, det komplicerade, det ofattbara. Jag hör att jag låter som Björn Ranelid. Men nu låter jag fördämningarna brista. 

I en konstlös värld av krympta kulturbudgetar och arga farbröder som spänner musklerna bakom varje avlövat träd förtjänar vi ett ögonblick av konst lika klar och genomlyst som en i fackelelden sakta döende isskulptur föreställande en kulturman. Jag vill höra texten låga som en furie över vargarnas välarrangerade jaktmarker på Skansen, se den torna upp sig ovan pörten och representationsvåningar i min ampert muttrande lilla nation, jag vill se vår minimala nordiska munart brösta sig och rusa ur det förgångna som en topp tunnor rasande gengångare. Give it to me, Micke. Spotta ut julskinkan och leverera som en yrkesman, om det så är det sista du gör. 

 

Martina Montelius är författare, dramatiker och teaterdirektör samt medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste verk är ljudromanen "Stackars Birger". 

 

 

LYSSNA: I det senaste avsnittet av podcasten Lunch med Montelius pratar Gunilla och Martina mer om "Nyårsklockan"

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!