En karantän kan ha mer än Youtube att erbjuda

RECENSION. Om jag hävdade att lösnaglar, slime eller papaya-doftljus var ”nonsens” skulle jag enbart bli utbuad som verklighetsfrånvänd elitist. För tjugo år sedan gick det fortfarande att vara författare och säga: ”Jag vill inte ge folk vad de vill ha – jag vill ge dem något som skrämmer och förundrar dem”, och få spridda applåder i vissa sammanhang. I dag skulle ett sådant yttrande lynchas av alla rätt påskruvade huvuden i rationalitetens kålrabatt. Vilket får mig att känna mig som Alice i Underlandet. 

När jag recenserade nonsensprinsessan Isabella Nilssons ”Vårt behov av vers” på denna sida 2020 citerade jag just Lewis Carroll för att exemplifiera hur även de onödigheter som inte ens genererar miljonbelopp till företag faktiskt är nödvändiga för mänsklig existens. Nu har Nilsson, tillsammans med mångårige ordbehandlaren Jonas Ellerström, satt samman en Carroll-encyklopedi, komplett med illustrationer av den lika mystiska som underskattat roliga Inger Edelfeldt (skaffa hennes seriesamling ”Den kvinnliga mystiken” från 1988, så får ni se). 

Boken är ett kaninhål ned i allt upptänkligt Carroll-relaterat, från lärda teser till branta anekdoter och teorier. När jag inandas den händer följande: tillvaron återfår sin mening. Jag har haft likadana januariveckor som många av er andra: sjukdom som dråsat likt en stafettpinne förtrollat till ryggradslöst djur mellan familjemedlemmarna. Positiva antigentester. Snorkataklysm. Men framför allt: isolering. Det är som en lukrativ dokusåpa degraderad till kolsvart källarteater: en grupp människor som redan känner varandra alltför väl stängs in i en lägenhet och tvingas sitta i varsitt rum och titta på Youtube. 

Kanske var nonsenspoesin Almqvists Youtube – ett sätt att hålla sig vid liv när allt annat pulvriserats?

Men plötsligt kommer en flaskpost från det orimliga. Encyklopedin citerar ett stycke ur ”Through the looking-glass”: ”´Jag ser ingen på vägen”, sa Alice. ´Jag bara önskar att jag hade sådana ögon´, sa Kungen tjurigt. ´Tänk att kunna se Ingen! Och på sådant avstånd! Hur kommer det sig, att jag bara kan se riktiga människor, i det här ljuset.´”

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Effekten är omedelbar. Meningslösheten är bruten. Begreppet ”Jag har ingenting att göra” blir plötsligt en katapult in i frågan: ”Hur ser Ingenting ut, och hur gör man det?” Min kroppstemperatur stiger, och det beror inte på vanlig feber. Jag öppnar den andra boken i det hemlighetsfullt knastrande bubbelkuvertet från Expressen, och tar fram ”Svenska rim - nonsensdikter från exilåren” av Carl Jonas Love Almqvist, i urval av Nilsson och Ellerström. 

Utfattig och anklagad för mordförsök och förfalskning gick Almqvist 1851 i landsflykt, och hamnade så småningom i USA. Ensam, ämlig och berövad allt skrev han vad som bara kan benämnas som nonsenspoesi. I samlingen hittar jag stycken om smörgåsar, elefanter och – återkommande – dumhet: ”Ponera också, att jag vet en smula mer än vad jag vet, / vad hindrar det, att enfaldig jag är? – Vad hindrar det, / att jag är dum, i alla fall, till outhärdlighet?” 

Ja, vi är fruktansvärt dumma, vi människor. Och inte blir det bättre när vi är understimulerade. Kanske var nonsenspoesin Almqvists Youtube – ett sätt att hålla sig vid liv när allt annat pulvriserats? Men han var tvungen att hitta på själv, och råstyrkan i hans nonsensmuskulatur fortplantar sig in i min hjärnas tramsfibrer när jag läser. Ordet ”nonsens”, tillsammans med sina syskon ”flum” och ”ordbajs”, har alltid skrämt mig, eftersom jag varit i skottgluggen för dessa tillmälen sedan jag lärde mig forma egna ord. I skolan anklagades jag för att ”skratta omotiverat”, fast jag i själva verket avnjöt egna och andras ordvrängningar i andanom. 

Även i vuxenlivet har jag upplevt att mer balanserade individer frynt på näbbarna åt min kärlek till det totalt meningslösa – men aldrig att de skulle ha ifrågasatt mitt insmörjande av mig själv med kokosdoftande hudkräm, eller min och sin egen hämningslösa konsumtion av teveserier som vi alla vet hur de kommer att sluta (den försvunna flickan blir räddad i sista stund av en överintelligent polis med egna trauman). Dessa meningslösheter är sövande, medan nonsenspoesin väcker mig till liv. Därför kommer jag att försvara den sistnämnda meningslösheten till mitt sista, omotiverat skrattgurglande andetag. 

Martina Montelius är dramatiker, författare och teaterdirektör samt medarbetare på Expressens kultursida. 

Lunch med Montelius: De kommer sondmata Lisa Nilsson

Kulturlivet har fått nog, Martina Montelius ofrivillige halvbrors nya självbiografiska roman leder till en fantastisk idé. Dessutom: Gunilla Brodrej tittar konstigt på Lars Lerins nya tv-serie.