Martina Montelius

Dumpen åstadkommer ingenting av värde

Patrik Sjöberg och Sara Nilsson.
Foto: JENS CHRISTIAN
Martina Montelius.
Foto: NIKLAS HELLGREN

Att se klipp av pedofiluthängningar på sajten Dumpen är som att glo på trafikolyckor. 

Martina Montelius undrar hur ”gäddfisket” på hemsidan hjälper barn.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Det första jag får göra när jag går in på sajten Dumpen är att försäkra att jag har fyllt 18 år. Detta gör jag genom att klicka på rätt ikon. Om jag vore 11 år skulle jag förstås inte klicka där, eftersom det är fult att ljuga. Eller? Jag ska inte förolämpa läsaren genom att skriva ut svaret. Väl inne på sajten kan jag bli sittande en god stund. Jag skäms för att erkänna det, men min hjärna fungerar som andras hjärnor; den dras till katastrofområden. 

På samma sätt som många stannar för att glo på en trafikolycka glor jag på de så kallade gäddorna. Männen som Dumpens ”fiskare” fått på kroken genom att låtsas vara barn i olika chattar. Samma klipp gång på gång. Olika män. Ansvariga utgivaren Sara Nilsson och nätgladiatorn Patrik Sjöberg går efter dem och frågar varför de stämt träff med småbarn, informerar om att de ska hängas ut, och kastar sedan tillbaka dem i träskvattnet. Patrik Sjöberg och Sara Nilsson är jättenöjda. 

En man tog livet av sig, vilket Patrik Sjöberg kommenterar med att det alltid är tragiskt med självmord, men att ”vi gör det här för att hjälpa barn”. Men hur hjälper Dumpen barn? En förtvivlad mamma, ”Moa”, som fått hela sin tillvaro pulvriserad efter att hennes sambo hängts ut av Dumpen bönfaller Sara Nilsson att ta bort inlägget – inte för mannens skull, men för deras gemensamma barns. I ett bandat telefonsamtal publicerat av tidningen ETC hör jag Moa stånga sig blodig mot betongväggen Sara Nilsson, medan Patrik Sjöberg hånskrattar i bakgrunden och på oklara grunder kallar Moa ”labil”. 

Den smällfeta galten Flashback rapar förnöjt.

Så här är det: Dumpen åstadkommer ingenting av värde. Alls. Den har ingen som helst funktion som samhällsinsats mot övergrepp. Det enda den gör är att stimulera belöningssystemet hos alla oss som vill se sexförbrytare straffade. Och så samlar den in swishpengar, förstås – pengar som Sara Nilsson inte vill berätta hur de används. Den är som en perverterad version av en skvallertidning, rensopad från varje tillstymmelse till nyansering eller intellektuella resonemang. 

Vid sidan av att helt ignorera forskning kring hur sexuella övergrepp mot barn faktiskt kan förebyggas (finns mycket att hitta om man googlar), ägnar sig sajten uteslutande åt sitt monomana fiskande och skränande efter ”gäddor” på olika parkeringsplatser. Det är en sorts psykisk splatterfilm som var och en som tänker efter inser är helt och hållet meningslös. Ingen enda människa blir ”räddad” eller ”botad” av detta. Men den smällfeta galten Flashback rapar förnöjt. 

Dumpens mantra om evigt sönderslagna liv är i sig ett slags övergrepp.

Dessutom hamrar Dumpen frenetiskt in budskapet att den som blivit utsatt som barn har fått sitt liv ödelagt för gott, utan återvändo. De lägger ut bilder på gravstenar tillhörande offer som tagit sina liv. Dessa bilder kan barn som går in på sajten, och som kanske själva är offer för övergrepp, se. Den enda slutsatsen blir: ”Mitt liv är också över.” 

Om Sara Nilsson och Patrik Sjöberg månar så oerhört om barn kan de lämpligen i stället inskärpa att det går att må bra igen. För det gör det. Dumpens mantra om evigt sönderslagna liv är i sig ett slags övergrepp. Sara Nilsson och Patrik Sjöberg har ingen som helst rätt att deklarera att någons liv har blivit värdelöst. Det är Dumpen som, ur alla tänkbara perspektiv, är värdelös.


Martina Montelius är teaterchef, dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. 



Månens sällskap: Evighetsportalen

https://embed.podplay.com/manens-sallskap-1449/evighetsportalen-122776/light?platform=podplay

PODCAST. Eric Schüldt och Natalie Lantz pratar om hemkomst eller alienation i Jerusalem och Rom. Om att fästa blicken och våga fullfölja sitt uppdrag.