Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Martina Montelius

Dessa människor är så pinsamma och hjälplösa

Ur ”Gösta”. Vilhelm Blomgren i rollen som Gösta. Foto: LUKAS MOODYSON / HBO NORDIC / MEMFIS FILM
Martina Montelius. Foto: Olle Sporrong

Lukas Moodysson nya serie ”Gösta” är full av pinsamma och hjälplösa rollfigurer. 

Martina Montelius faller i farstun men vill veta vad som finns på djupet innanför. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vi som drar till oss våra medmänniskors ångest brukar känna igen varandra när vi möts. Vi förmanar varandra: ”Du måste vara snäll mot dig själv också!”. Sedan fortsätter vi som vanligt. Ibland gråter vi en skvätt sent om kvällen när alla andra äntligen är nöjda och drar timmerstockar under täckena vi nogsamt svept in dem i.

Problemet med att vara snäll är att omgivningen vänjer sig – fort. Folk börjar räkna med den snälle, och gradvis, förhoppningsvis omedvetet, förlora all respekt.

En sådan människa är 28-årige barnpsykologen Gösta, fint gestaltad av Vilhelm Blomgren, i Lukas Moodyssons nya HBO-serie med samma namn. Gösta är så snäll att han till och med är beredd att ha sex med sin flickvän Melissa (Amy Deasismont) trots att han är för trött, eftersom hon somnar så bra när hon har fått ”ligga”. Men det blir inget, ty Göstas bottenlöst självömkande pappa (Mattias Silvell) har ångest igen, och måste få krypa ned i parets säng i den lilla stugan utanför den småländska håla där Gösta just börjat jobba på BUP. 

Samtliga figurer är så pinsamma och hjälplösa att det är omöjligt att inte bli förförd.

I stugan bor också Hussein (Nidhal Fares), en äldre flykting som Gösta tagit under sina vingars skugga. De halvtimmeslånga avsnitten är upplagda som dråplig komedi mot ångestbotten; en formel som tar mig varje gång. Samtliga figurer är så pinsamma och hjälplösa att det är omöjligt att inte bli förförd. Men jag hoppas så intensivt att rollfiguren Gösta ska fördjupas i kommande avsnitt. 

Ur ”Gösta”. Mattias Silvell som Göstas pappa. Foto: LUKAS MOODYSSON / HBO NORDIC / MEMFIS FILM

Jag vill förstå honom, eftersom jag inte förstår mig själv. Snällhet är en komplex företeelse, och till skillnad från ondskan sällan beskriven med någon större ambition. Ibland får den snälle nog och exploderar, som Göstas olycksbroder Göran (Gustaf Hammarsten) från Moodyssons långfilm ”Tillsammans” (2000). Men en mer detaljerad analys av när snällhet övergår i patologisk tjänstvillighet, och hur denna tjänstvillighet förhåller sig till andra, svartare känslor och personlighetsdrag, är svår att hitta i fiktionen. 

Den som alltid är snäll är också alltid ensam.

En snäll individ som stod mig nära för länge sedan hade en favoritreplik: ”Jävlas aldrig med en aggressionshämmad människa.” Han menade att snällheten ibland står och ler på randen till ett helvetesgap av hat och förtvivlan. Och att man aldrig vet när hela berggrunden kan ge vika. Jag är intresserad av vad som finns i botten av den avgrunden – vilka processer som skapar oförmågan att, åtminstone någon gång ibland, låta de egna behoven muta in en liten bit utrymme. 

Den som alltid är snäll är också alltid ensam, trots att hen ständigt är omgiven av människor. Jag längtar efter att få se in i Göstas själsliga ensamhet, på riktigt.

TV-SERIE

Gösta

HBO Nordic

Av Lukas Moodysson, med bl a Vilhelm Blomgren, Amy Deasismont, Mattias Silvell, Clara Drake, Regina Lund, Elisabet Carlsson, Nidhal Fares, Gustav Berg och Olle Sarri.

Martina Montelius är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.