Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Martina Montelius

Benny Fredriksson var alldeles för ensam

Benny Fredriksson.
Foto: Johan Palmgren / SVT
Martina Montelius.
Foto: Niklas Hellgren

Martina Montelius ser den avslöjande dokumentären ”Benny och Kulturhuset”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. I Johan Palmgrens SVT-dokumentär ”Benny och Kulturhuset” säger Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm 2006–2014, att hon aldrig kunnat förstå varför konstnärliga chefer inte ska få ha samma anställningstrygghet som andra chefer. 

Detta apropå att Fredriksson fick tillsvidareanställning under sin tid som chef för Kulturhuset Stadsteatern. Jag menar att chefer för stora institutioner, och i synnerhet konstnärliga sådana, alltid måste vara tillfälliga. För den konstnärliga utvecklingens skull – men framför allt för de frilansare som kommer och går i verksamheten. 

Regissören Sofia Juphiter förklarar detta i filmen: om en chef ogillar en måste man kunna vänta på nästa, som kanske tycker att man är toppen. Det handlar om att en så extraordinärt osäker arbetsmarknad som kulturens aldrig får riskera att bestå av en mindre skara favoriter som får alla uppdrag. En sådan ordning skulle inte bara sopa undan fötterna för många andra, utan också utarma publikens tillgång till varierad och överraskande konst. 

Teatern, och snart hela huset, blev hans i den stund han började som biljettvaktmästare för länge sedan.

Det rörande och skrämmande med Palmgrens film är just detta: torget utanför Stockholms Stadsteaters sceningång kan verkligen inte heta något annat än Benny Fredrikssons torg. Inte på länge. 

Teatern, och snart hela huset, blev hans i den stund han började som biljettvaktmästare för länge sedan. Men när Sjöstedt i slutet av filmen säger att Fredrikssons avgång 2017, efter en bristfällig och brutal mediegranskning, bekräftade för honom att han inte hörde hemma i de fina salongerna, tror jag ändå att hon berättar en saga. 

En som passar i en film, men som är alldeles för enkel för att liknas vid verklighet. Benny Fredriksson hade under många år en oerhörd makt över väldigt många människor, varav många desperat behövde hans gillande, eftersom detta gillande betydde chans till arbete. Jag tror inte att så stor makt är bra för någon. 

Lägg därtill den ohyggliga press det måste ha inneburit att ha en stjärnögd hejarklack .

Genom åren, när jag då och då stött på Fredriksson i olika sammanhang, har jag försökt leva mig in i hans situation. Hans kärlek till teatern var säkerligen helt oförfalskad – men där fanns också konflikträdsla, impulsivitet och enormt kontrollbehov. 

Lägg därtill den ohyggliga press det måste ha inneburit att ha en stjärnögd hejarklack över sig, som häller konfetti över varje ny imponerande publiksiffra. 

I efterdyningarna av något så fruktansvärt som ett självmord börjar vi alla famla efter rätt sak att tycka och känna. Suzanne Osten har stor integritet när hon vidhåller sin kritik mot hanteringen av Unga Klara, men också konstaterar att ”det ska fan vara teaterchef”. 

Jag håller med. Och hoppas innerligt att styrelsen för Kulturhuset Stadsteatern, inte minst sedan Jesper Larsson avgick som vd efter endast ett år, noga diskuterar om något i själva arbetsplatsstrukturen behöver förändras. 

En ledare behöver ett uppdrag som är överblickbart, och människor under sig som åtnjuter tillräckligt handlingsutrymme. Har hen inte det är katastrofer närmast oundvikliga. 



FILM

BENNY OCH KULTURHUSET

Av Johan Palmgren
SVT-play, 56 min.



Martina Montelius är dramatiker, författare, teaterchef och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78816&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.