Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Martina Montelius

Barnen glömmer aldrig att jag sårat dem

Martina Montelius. Foto: OLLE SPORRONG
ur ”Loranga, Loranga” av Barbro Lindgren.
ur ”Loranga, Masarin och Dartanjang” av Barbro Lindgren.

Sommarens serie på Ungkulturen handlar om hur vi formar våra barn.

Martina Montelius reflekterar över takt och ton i vårt tilltal.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FORMEXPERIMENT. ”Knackelibang! Tjena, bossen - peace. Jag kör en nittigrammare med extra senap - och vad sjutton alltså, kanske ska man skoja till det med en klutt räksallad?”, kan min tolvårige son säga, och vi vet båda att det betyder att vi aldrig skulle säga så, för det vore pinsamt. Fjortonåringa dottern: ”Mamma, jag vill att du ska ha kontakt med dina känslor. Kom ihåg att andas i fyrkant, acceptera dig själv och vara trygg i att jag finns här för dig.” Ironi över maniskt livsbejakande. Tioåringen: ”Vet du var min smörgås är?” I detta fall betyder ”smörgås” telefon. Ett internskämt bara hon och jag förstår. 

Råkar jag någon gång såra ett av mina barn glömmer hen aldrig. Då och då kommer det tillbaka: ”Förra sommaren sa du att jag var tjatig.” Ja, det var du väl också, just då, när du med förkrossande tydlighet visat att du ville ha glass. Det var ingen beskrivning av barnets personlighet. Men orden sitter kvar.

Jag förstår att mamman kanske är psykosnära av stress

Själv fick jag alla möjliga omdömen som barn; det absolut vanligaste konstaterandet var ”Hon är blyg”. Det var jag inte. Jag ville inte prata med kreti och pleti. Det är en annan sak. Men eftersom jag definierades som blyg blev jag det. Själva ljudbilden i ordet ”blyg” räcker i sig för att man aldrig mer ska vilja prata. Det är ljudet av något som drar ihop sig, sluter sig och hasar in i nattläge. Vad kallar jag mina barn? 

Vart jag än går ser jag andra familjer. Det är länge sedan jag slutade fälla domar över föräldrar som brölar: ”Men LÄGG AV NU, Nova! Jag har sagt till dig FEM GÅNGER - ska jag behöva vara polis hela dagen?!” Jag förstår att mamman kanske är psykosnära av stress; bodelningen med barnafadern Jörgen, som varit otrogen med kvinnan som trådar hans ögonbryn, är konfliktfylld, menstruationen en veritabel motorsågsmassaker med hamrande smärta och trötthet som hulkgråter i samtliga celler, och hennes egen far ligger för döden, morfinstinn och glömsk av hur ont han gjort henne. Jag kan inte begära att hon ska vara spirituell på Hennes & Mauritz avdelning för badkläder i storlek 92-110. Men inte ska vi bli förvånade om lilla Nova några veckor senare använder ”Ska jag behöva vara polis”-formuleringen mot sin olydiga Britney Spears-docka. 

Det är vad som driver deras språkutveckling: drömmen om att kunna visa vem man är.

Det svåraste momentet i kommunikationen med barn är att föra fram ett entydigt budskap. Det är nästan omöjligt, eftersom barnet oftast lyssnar efter något annat. Läraren säger: ”Malkolm, när du hade sönder Birhans tomte var det inte alls något bra exempel på hänsyn, som vi ju har pratat om.” Malkolm tänker: ”Kaffeandedräkt är skitäckligt.” Att få Malkolm att visa mer hänsyn är säkert möjligt – men inte genom att bara berätta för honom vad han redan vet. Kanske borde läraren fråga honom något i stället. Inte nödvändigtvis om Birhan och hans tomte – utan om vad som helst. 

Vad barnen tycks vilja är att vi ska lära känna dem. Det är vad som driver deras språkutveckling: drömmen om att kunna visa vem man är. Ettåringen som pekar och säger: ”Dä!” har upptäckt en duva, och vill berätta det. Duvan fyller just då hela barnets medvetande, den är en historisk duva, och budskapet måste fram till föräldern, som är barnets livsvittne. Då gäller det att inte bara vända sig till sin polare och säga: ”Hon gillar duvor”, utan svara sitt lilla barn. Sedan kommer barnet att säga ”Du-va, du-va, du-va” resten av dagen. 

Det där med att hedra din fader och din moder blev extra komplicerat

När jag berättar för fjortonåringen att jag skriver om hur vi pratar med barn frågar hon: ”Men varför? Kan inte någon som vet hur man pratar med barn skriva om det i stället?” Touché. Det stämmer att jag inte vet hur man pratar med barn. De är inte en tillräckligt homogen människokategori för att någon ska kunna veta det. Men denna sommar har jag ibland tänkt att kommunikationen med barn är ett slags konstnärskollektiv. Barnen skriver sig själva och sina liv, oavbrutet.

En dag var de två yngsta kristna. Storebror fick idén, lillasyster ville vara med. Vi åkte tåg, och sonen krävde att jag omedelbart skulle googla fram de tio budorden. Det där med att hedra din fader och din moder blev extra komplicerat; ”Mamma, jag menar inte detta på ett respektlöst sätt, absolut inte, men din mat var… inte så god. Jag vet att du kan bättre.” Barnen bad hela dagen, ångrade sina synder och försökte vända andra kinden till varje gång de hamnade i sina vanliga små skärmytslingar. När kvällen kom var gossen utarbetad, och slöt sig till att den kristna tron kanske inte var för honom, trots allt. Men de hade lärt sig Fader Vår – den äldre versionen med den vackra poesin. 

Barnen och deras språk liknar Dartanjang i Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang-böcker. Man vet aldrig vem det är man träffar just i dag, och förvandlingarna gestaltas genom formuleringar – lånade och nyuppfunna. Kanske ska föräldrarna hålla tassarna borta i dessa heliga stunder, men ibland kan jag inte låta bli att vara kompgitarr. ”Det är taget, broder – vore det najs med grillkrydda på pommarna en dag som denna?”

 

Martina Montelius är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”. 

LÄS MER I SOMMARSERIEN OM FORMEXPERIMENT PÅ BARN: JOEL HALLDORF: Vi ska börja sjunga psalmer i sommar

HANNA NORDENHÖK:Ystadbarnens historia väcker hänsynslösa begär 

DAN HALLEMAR: Det moderna samhällets barn är alltid övervakade 

HELENA GRANSTRÖM: En kärleksfull omsorg och ett blint begär 

MARGARETA SÖRENSON: Gretas generation är lurad av oss vuxna