Amanda Linds liv verkar så trevligt

KRÖNIKA | KULTURMINISTERN. Varför tackar man ja till att bli minister? Den frågan lämnar mig ingen ro sedan vår nya kulturminister Amanda Lind presenterades. Om vi koncentrerar oss på just kulturministrar har jag inga svårigheter att spekulera i Lena Adelsohn Liljeroths bevekelsegrunder; hon är en fin dam, minister är ett fint yrke – ingen passar väl bättre med livvakter och limousiner än Lena? 

Beträffande Alice Bah Kuhnke är det uppenbart för var och en som läst på att hon dels är idealist, och dels av hela sitt hjärta älskar att arbeta. "Jag skulle kunna arbeta dygnet runt om jag inte var tvungen att göra annat ibland", har hon sagt i en intervju. Men Amanda Lind? 

För mig framstår allt med ministerjobbet, utom lönen, som en mardröm. I synnerhet detta att ens personlighet och privatliv plötsligt nagelfars i massmedier. Och Amandas liv verkar så trevligt! Hon älskar att nålbinda, kolla på hockey och lajva – gärna som alv. Hon är legitimerad psykolog; ett mycket bra jobb, även det välbetalt och meningsfullt. Ja, Amanda, som enligt en intervju i tidningen Yippie Härnösand tycker att "allting hänger ihop som en helhet", och därför är intresserad av både andlighet och ekologi, skulle kunna ägna sitt yrkesliv åt dessa ting. 

Maken Björnola Lind

På fritiden kunde hon umgås med maken Ola, även känd som Björnola, som på bilder och Youtube kan ses såväl levitera vitmålad ovan en stubbe som spela didgeridoo tillsammans med en kille som heter Andris Fågelviskaren. Jag associerar till Jarl Hammarberg Åkesson, gift med poeten Sonja Åkesson fram till hennes död, som i en svit böcker berättat om sitt liv i kollektivet Vita Hästen i Bromma på 1970-talet. 

Jarl tyckte sig förnimma att Gud bodde i trädens lövverk likväl som i hans egen själ, och nu och då rullade han ut ett stort, vitt papper över hela golvet och målade av hjärtans lust med fingerfärg. Jag kan inte hjälpa att jag ser framför mig hur de kommande årens kulturpolitik nedtecknas i glada färger på just ett sådant pappersark, vilt och glädjefyllt, till tonerna av Björnolas rytmiska spel på älghorn. Givetvis inser jag att det inte kommer att bli så – men det är just den sortens fantasifulla spekulationer den som blir minister ofrånkomligen blir föremål för. 

Om Adelsohn Liljeroth föreställde jag mig att hon nedtecknade sina lustfyllt marknadsanpassade tankespån iförd en äkta minkpäls som hon fått i tackpresent av Skattebetalarnas förening, smuttande på ett litet glas vällagrad sherry, samtidigt som maken Ulf fick näshåren trimmade av en ovärderlig liten människa i salongen intill. Vore jag själv minister vågar jag inte tänka på vad som skulle stå i tidningen.

Å andra sidan har jag inte fått mig så mycket kulturpolitik till kaffet från Amanda Lind. Hittills har hon talat som en broschyr från vilket parti som helst, eller från ABF för den delen. Läser jag tidningarna ser jag ett kulturdepartement framför mig där blockflöjtstonerna pärlar mellan salarna, tummade exemplar ur Camilla Läckbergs litterära produktion ligger strödda här och var och en fjällko lapar drömskt Ramlösa i det vackraste konferensrummet. 

Men jag törstar ej så mycket efter källvatten från Härnösand som efter lite redigt kött på benen.

Martina Montelius är författare, dramatiker och teaterdirektör samt medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste verk är ljudromanen "Stackars Birger".

LÄS MER – Karin Olsson: Ja, en riktig hippie som kulturminister!