Alkoholmissbruket gör inte att vi kommer nära

Egentligen borde Folkhälsomyndigheten en gång om året skicka ett mass-sms till alla äldre kulturarbetare: ”Är du över 70 år och synnerligen erkänd? Då är det dags att dra ned persiennerna och iaktta försiktighet vid utflykter. Använd gärna våra subventionerade maskeringshjälpmedel, som kan beställas via appen Alltid öppet. Du är i dödsdokumentär-åldern.” 

Dessa dokumentärer, delvis skapade för att kunna sändas på nytt efter konstnärens död, köps ofta in av SVT, och sänds under vinjetten ”K special”. Nu är det 78-årige filmskaparen Roy Anderssons tur, och eftersom han är världsberömd är filmen gjord av brittiske Fred Scott, och heter ”Being a human person”. 

Samtliga medarbetare i Anderssons legendariska Studio 24 på Sibyllegatan i Stockholm försöker så gott de kan, med tjock svensk brytning, beskriva sitt häpnadsväckande arbete. För häpnadsväckande är det. Med hjälp av tekniken trompe l'œil , ”lura ögat”, målas miniatyrkulisser som i filmerna ser ut som verkliga miljöer, om man inte tittar riktigt noga. 

Ett litet tåg som skulle kunna vara en leksak rullas på sin miniräls framför kameran och blir i filmen ett tåg i naturlig storlek. Jag hade kunnat se en tre timmar lång dokumentär bara om den närmast mirakulösa konstnärliga verksamhet som pågår i studion, och som troligen kommer att dö med Roy Andersson. 

Naturligtvis har varje konstnär haft en barndom.

Men eftersom det är ett personporträtt måste vi samfällt låtsas att vi kommer nära personen, eftersom vi får se hans alkoholmissbruk. Vi får lära oss att kärnan i Anderssons konstnärskap är en drift att ta ställning för det goda, och att försöka förstå det onda, exempelvis nazismen. Att människan, även Andersson, påverkas starkt av sin barndom. Att framgång inte bara är något positivt, utan rentav kan vara ångestskapande. 

Ja, ja, tänker jag, men jag vill veta mer om hur han arbetar. Saken är den att briljanta konstnärer sällan är mer intressanta individer än någon annan. Varför skulle de vara det? Naturligtvis har varje konstnär haft en barndom, har personliga problem av olika slag, och ofta måste medarbetare hantera konstnärens uttryck för stress och självtvivel – men det måste säkert hjärtkirurgers medarbetare också. Så märkvärdigt är det inte. 

Det märkvärdiga är de otaliga världar som skapats i ett gammalt hus på Östermalm. Som filmspråk betraktade är dessa världar fullständigt unika. Och ofta kritiserade. Jag minns när jag såg ”Sånger från andra våningen” på bio år 2000, tillsammans med en vän som var betydligt mer kritiskt lagd än jag. 

Jag vacklade ut ur salongen, berusad av bilderna och känslorna, medan min vän var rasande. Vilken ytlig och sentimental, självsmekande goja! Jag brydde mig inte om det tänkta budskapet, och vad det kunde vara för fel på det. Jag såg bara bilderna, och framför allt kände jag känslorna. 

Vill vi se en döende gammal man hittar vi honom i Anderssons filmer.

I Anderssons filmer kan människor skrika ut sin ångest, tvärtemot den smakfulla linje som lärs ut, inte minst till skådespelare, om att det mest drabbande är det återhållna. I Anderssons filmvärld får vi vara med när fördämningarna brister, men också när den kollektiva depressionen över att inte kunna förändra världen ens marginellt djupnar till apati. 

I slutet av dokumentären tar Andersson emot ett pris för sin kanske sista film ”Om det oändliga”. Sedan ser vi honom i en upplyst dörröppning i studion – bilden skulle kunna vara hämtad ur en av de där böckerna om nära döden-upplevelser. Men Fred Scott, och dödsdokumentärgenren, lurar ögat. 

Vill vi se en döende gammal man hittar vi honom i Anderssons filmer. Roy själv är inte så intressant. Inte ens de trevande ord om filmerna som pressas ur honom. Det intressanta är att hans kunskap kommer att finnas kvar i världen. 

Hoppas att medarbetarna håller den vid liv. 

Martina Montelius är dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.