Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Marlene van Niekerk: Agaat

SYDAFRIKA I ETT NÖTSKAL. Marlene van Niekerk (född 1956) fångar det stora skedet i det individuella perspektivet. Foto: Lien Botha

Marlene van Niekerk speglar Sydafrika i relationen mellan en tjänarinna och hennes matmor.

Nils Schwartz läser en storslagen roman om apartheidssystemets sista decennier och fall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

MARLENE VAN NIEKERK | Agaat | Översättning från engelska Niclas Hval | Weylers, 716 s.

Det är lätt att bli så förförd av sydafrikanskan Marlene van Niekerks stora roman Agaat (på afrikaans 2004, på engelska 2006) att man tappar sin kritiska vaksamhet, ett nödvändigt korrektiv i all läsning. Man kommer i så fall att få en nyttig bakläxa i romanens epilog, en försenad aha-upplevelse som träffar likt en självförvållad rekyl i pannan.

Agaat är namnet på det svarta hembiträdet och allt-i-allot i en välbeställd vit lantbrukarfamilj i Kapprovinsens sydvästra del. Det är ingen tillfällighet att hon är född 1948, samma år som de vita sydafrikanerna röstade igenom apartheid som konstitutionellt samhällssystem.

Agaat är knappt fem år när den unga, ännu barnlösa lantbrukarhustrun Camilla (Milla) räddar henne från mor och styvfar i ett eländigt skjul. Flickan som har en förkrympt högerarm, är undernärd, smutsig och bär synliga spår av misshandel och sexuellt utnyttjande.

Milla uppfostrar henne som sin egen dotter, trots maken Jaks missnöje. Men gården är Millas familjearv, och han kan inte hindra sin självsvåldiga hustru, inte ens genom att regelbundet ta till knytnävarna. Det visar sig att Agaat är ett övermåttan begåvat barn som redan i unga år behärskar de flesta av lantbrukets och hushållets sysslor, och utan att gå i skolan lär sig läsa, räkna och skriva. Hon blir snart oumbärlig på gården.

 

Agaat har hunnit fylla tolv, när Milla efter 14 års allt frostigare äktenskap äntligen nedkommer med en son. Det är tolvåringen som egenhändigt förlöser Milla i en bil på väg till förlossningskliniken.

Flickan är lite i duktigaste laget för att vara helt trovärdig, vilket säkert är i enlighet med författarens avsikter. Romanen är nämligen också en allegorisk berättelse om Sydafrikas utveckling från 1948 till 1996.

Då är Milla 70 år och ligger och dör i en ALS-liknande sjukdom som drabbat henne tre år tidigare. Mannen är död sedan länge och sonen har emigrerat till Kanada. Det är Agaat som ensam vårdar sin matmor, som bara kan kommunicera med ögonlocken, men i övrigt har alla sinnesförmögenheter i behåll. Maktförhållandet mellan de båda är nu det rakt omvända. Pottan har bytts ut mot ett bäcken.

 

Romanen varvar regelbundet fyra olika berättelseskikt – i det närvarande nuet den stumma Millas iakttagelser i jagform, i det tillbakablickande dået Millas hågkomster i duform, därtill anteckningar i hennes dagböcker som Agaat läser högt för henne, samt i kursiv stil Millas prosalyriska inre monolog.

Fastän det är Agaat som har gett romanen dess titel, är det Milla som helt dominerar perspektivet, vilken form det än tar sig, vilken syntax som än är rådande. Det är en i alla stycken lysande berättarkonst, växlande mellan närgången naturalism och jordnära naturlyrik, mellan galghumor i dödens närhet och retorisk precision i de rasande äktenskapsuppgörelserna.

Allegorier blir lätt en begränsande bur för fantasins flykt. Så icke här.

Agaat är en rymlig voljär med alla flyktvägar öppna och med en prosa så böjlig och variationsrik att den aldrig riskerar att fastna i färdiggjutna betydelsestrukturer.

Men en allegori är romanen likafullt. Agaat är en något idealiserad sinnebild av det svarta motstånd som tigande bygger upp kunskap och ledaregenskaper för att kunna ta över när den vita makten eroderar. Millas charmige och odräglige man Jak är en patetisk representant för ett samhälle som har satt rasismen i system. Milla själv personifierar de vita sydafrikaner som ogillade apartheid, men ändå utnyttjade de svarta som billig arbetskraft. Fastän adopterad behandlas Agaat aldrig som en dotter utan som en tjänarinna, ständigt iklädd nystärkt uniform.

I praktiken är det Agaat som uppfostrar sonen i huset, en vek och blödig gosse som av fadern tvingas in i flygvapnet, där han tjänstgör som stridspilot i diverse inbördeskrig i Sydafrikas grannländer, innan han hoppar av och börjar studera antropologi. Samt, följdriktigt nog, emigrerar till Kanada.

Han hinner inte fram till moderns död. På planet hem till Toronto efter begravningen minns han den godnattsaga som Agaat brukade berätta när Milla var utom hörhåll. Det är en saga som i kort sammandrag ger helt andra perspektiv på de händelser vi nyss läst om. Mer vill jag inte säga. Epilogen är den okritiske läsarens bakläxa. Och romanens slutliga triumf.