Märkvärdig i egen rätt

Hilma af Klints "The Dove, No. 2" från 1915.
Foto: Albin Dahlström

Peter Cornell kritiserar Maria Schottenius bild av Hilma af Klint.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Måste all diskussion av Hilma af Klints konst fixeras vid frågan om hennes exkludering?


Målning från Svenska frimurarorderns arkiv, ur
Foto: Foto: Albin Dahlström

I DN (4/3) målar Maria Schottenius upp en brutal könskamp där Hilma af Klint riskerar att "bli krossad", "att dö i skam". Den risken verkar inte överhängande: konstnären lanserades som det stora scoopet på den banbrytande utställningen "The spiritual in art" i Los Angeles, Chicago och Haag redan 1986 och det är nu andra gången hon visas på Moderna museet, liksom tidigare på Liljevalchs och i Wien, Paris och snart i Berlin och Venedig. Hon har blivit föremål för en rad ingående studier och fler är under arbete. Hon väcker intresse bland dagens unga konstnärer. Dö i skam?

Maria Schottenius menar att Hilma af Klint "var snabbast i världen med abstrakt måleri". Men konst är ingen idrottstävling - i så fall kunde man ställa Victor Hugo på prispallen: han tecknade abstrakt i samband med sina spiritistiska seanser på 1850-talet, liksom flera spiritistiskt orienterade konstnärer på 1890-talet. Eller de teosofiska konstnärer som målade astralvärlden i illustrationer till "Thought forms" 1901. Eller abstrakta emblem ur den ockulta bildvärlden långt bak i tiden.

Schottenius menar att "tidens kritik var okänslig i förhållande till vad hon ville uttrycka." Men redan 1911 gav Kandinsky ut "Om det andliga i konsten", ett av den moderna konstens mest inflytelserika manifest, som apokalyptiskt förutspår ett "nytt andens rike."


Hilma af Klint valde att hålla sin konst esoterisk och hemlig, att ställa sig utanför konstvärlden och att knyta kontakt med Rudolf Steiner - men inte med Kandinsky eller med de betydande kvinnliga konstnärerna i Kandinskys andligt engagerade gruppering Der blaue Reiter. Hon fick därför inget inflytande på samtidskonsten. Det är svårt att vara pionjär på en öde ö.

Det är sant som Schottenius skriver, att tidens könsroller var låsta och att det i hög grad drabbade de kvinnliga konstnärerna. Jag vill inte förminska de svårigheterna, men är det inte att förminska Hilma af Klint att bara se hennes eventuella exkludering?

Kan hennes märkvärdiga konst inte få vara märkvärdig i sin egen rätt? Ville hon inte att vi i dag med öppen blick skulle möta hennes verk? Eller som Ingela Lind föreslår (DN 5/3, ej på nätet) som "en ny öppning både framåt och bakåt i tiden".