Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Marie Selander:
Inte riktigt lika viktigt?

Historiskt? Loreen sjunger "Euphoria" i Baku. Foto: Pablo Blazquez Dominguez

Kvinnliga musiker har sorterats bort som "trallande pinuppor" i den manliga historieskrivningen. Alexandra Sundqvist läser ett försök till feministisk korrigering som tyvärr förstärker könsstereotyper.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Musikhistoria

MARIE SELANDER | Inte riktigt lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik | Gidlunds förlag, 240 s.

Söta tuttenuttor, månadens bombnedslag, rytmisk pinuppa, fem trallande jäntor.

Ovanstående beskrivningar av sångerskor eller kvinnliga musiker är hämtade från svenska publikationer under 50- och 60-talen, däribland Estrad, Orkesterjournalen och Aftonbladet och finns alla återgivna i Marie Selanders bok Inte riktigt lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik.

Författarens band Nursery Rhymes, marknadsfördes 1967 med: "visst är dom söta - men dom låter också".

Att läsa Inte riktigt lika viktigt? är en påminnelse om vilken betydelsebärande roll språket har för konstruktion och reproduktion, i bästa fall också dekonstruktion, av konventioner och könsskillnad. Vilket har en tendens att hamna lite i skymundan i en bildrik vardag, där en överdrivet solbränd bikinimodell eller annan skev reklam ockuperar oss utan att vi hinner reflektera.

Exemplen på hur språket använts i historieskrivningen och i medierna för att befästa (den manliga) normen genom att särskilja kvinnliga musiker från musiker, tjejgruppen från rockbandet, kvinnliga kompositörer från gruppen kompositörer, kvinnliga dirigenter från dirigenterna kan göras otaliga. Oftast sker detta särskiljande och reproducerande på ett slentrianmässigt, omedvetet plan. Men ibland är det riktigt plumpt – som när en biografi, exempelvis Svensk jazzhistoria från 1985, går igenom 800 namn och bara 31 av dem är kvinnor – de flesta sångerskor, vilket författaren påpekar. Eller när Bengt Ohlsson beskriver 70-talspunken med ett rått kvoteringspåhopp i Dagens Nyheter (11 september, 1994):

"Visst fanns det tendenser till kvoteringstänkande som gick ut på att tjejerna varit undanskuffade så länge nu, så därför ska varenda jävel med bröst få skivkontrakt, och visst fanns det vissa cyniker som sa att om Pink Champagne varit ett killband, då hade de nog fått svårt att höja sig ur säcken med ratade demokasetter".

 

Marie Selander. Foto: Foto: Cornelia Nordström Samtidigt stannar inte Inte riktigt lika viktigt? vid beskrivningen av just en ojämlik historieskrivning. Med de marginaliserade kvinnorna inom främst punk-, folk-, jazz-, bluesmusik och den klassiska musiken som utgångspunkt söker Marie Selander skriva en ny.

Likt den feministiska konsthistorikern Linda Nochlin, vars famösa essä från 1971, Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer? redogör för hur sociala, ekonomiska och kulturella strukturer underminerat (kvinnliga) konstnärers ställning, bryter Selander ner musikens maktstrukturer.

Det är en resa via sångerskeyrket, den första accepterade yrkesrollen för kvinnor inom musiken, via den pianospelande kvinnan inom borgarklassen på 1800-talet, den sjungande jazzpianisten i USA under början av 1900-talet, damorkestrarna som kuskade runt på de svenska folkparkernas scener, 68-rörelsen och punken – med slutdestinationen förlagd till dagens brokiga musikscen. Författarens egna erfarenheter från en drygt 50-årig musikkarriär i olika bandkonstellationer inom pop-, folk- och världsmusik blandas med minibiografier om bland andra Elfrida Andrée, som blev Sveriges – och Europas – första kvinnliga domkyrkoorganist, i Göteborg 1867.

Genom att lyfta kvinnliga musiker, som på ett eller annat sätt, marginaliserats eller plockats bort ur den manliga historiehegemonin menar Marie Selander att unga kvinnor får förebilder - enligt devisen kan hon så kan jag. Och därmed vågar ta plats och till exempel sporras att spela bas, ett traditionellt manligt kodat instrument.

Dock märks det att Marie Selander behärskar sin musikhistoria bättre än sin genus-teori. Hon kan sin "räknefeminism", sina sångerskor, sina jazzpianister och spelemän. Men när hon nämner Simone de Beauvoir och Judith Butler gör hon det lite i förbifarten. Någon omfattande analys av könsmaktsordningen eller redogörelse för hur bilder skapar reproduktion görs inte heller. Det är lite mer fokus på kvinnan/moderns uppoffringar i relation till barnet/familjen. Medan mannen, här den framgångsrika musikern eller frånvarande fadern som har sin givna plats i världen, blir en skuggestalt att fritt projicera tillkortakommanden och fördomar på. Denna polarisering leder, enligt mig, snarare till ett förstärkande av könsstereotyper – vilket är lite synd med tanke på författarens uppsåt.

 

Samtidigt måste man understryka att det inte direkt saknas säregna, kvinnliga förebilder inom den samtida svenska popmusiken. Frida Hyvönen, Robyn, Ane Brun, Victoria Bergsman, Rebecca & Fiona, Jenny Wilson, Vulkano (tidigare Those Dancing Days) och Anna von Hausswolff är bara några av kvinnorna som på olika sätt, sprängt rådande ramar i sökandet efter ett eget uttryck. För att inte tala om Loreen, som på egna villkor visat att analysen, den politiska diskussionen och feminismen kan vara närvarande även i självaste Eurovisionsfestivalen. Vilken i övrigt bjöd på en ganska schablonartad uppdelning mellan kvinnligt och manligt, underkjolar och kostymer.

 

Alexandra Sundqvist

kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!