Marianne Lindberg De Geer

Islamisterna som ville döda Vilks kommer undan

Lars Vilks.
Foto: CZAREK SOKOLOWSKI / AP TT NYHETSBYRÅN
Marianne Lindberg De Geer.
Foto: Privat

Lars Vilks död har lett fram till en intensiv debatt kring det konstnärliga värdet i hans verk.

Marianne Lindberg De Geer ser hur kulturvärlden fortsätter att blunda för den radikala islamismens krafter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Nu har alla i kulturvärlden sagt sitt om Lars Vilks. Ändå har jag inte lyckats hitta en enda artikel som går till attack mot de krafter som ville döda honom. Inte en enda.

Hur kunde det bli så? Vi behöver minnas hur allt började: Vilks blir inbjuden att delta i utställningen ”Hunden i konsten” på hembygdsgården i värmländska Tällerud. Två år tidigare har danska Jyllands-Posten publicerat sina famösa satirteckningar av profeten Muhammed. Lars Vilks ritar en hundkropp med ett mänskligt huvud iklädd turban. Efter några timmar plockar arrangörerna ner hans tre teckningar av ”Profeten M. som rondellhund”.

Teckningen uppmärksammas i efterskott av Nerikes Allehanda, där den visas och världen får upp ögonen för Muhammed som Rondellhund. Detta är själva startpunkten som kommer att leda fram till Lars Vilks död.

Protester mot Lars Vilks och rondellhunden 2010 i Kuala Lumpur, Malaysia.
Foto: LAI SENG SIN / AP

Medierna är medspelaren här och kommer så att förbli till Lars Vilks död. Ja även efteråt, som vi nu erfar. Det Vilks gör är att i dadaistisk, eller postmodern om man så vill, anda följa sin hund och se vart den tar vägen. Svensk konstliv tar omedelbart avstånd och utesluter honom ur det konstliv han tillhört inte bara som konstnär, utan också som akademiker – med filosofie doktorsexamen i konstteori, samt en professur vid Bergens konsthögskola i Norge. Fram till sin död är han persona non grata i de kretsar som slarvigt kallas de intellektuella. 

De konstnärer och författare, som Vilks och Salman Rushdie, som visat upp vad som händer om man förhåller sig skeptisk till religion som sådan, och därigenom hotas med döden av islamistiska fundamentalister, blir misstänkliggjorda, föraktade och övergivna. Även här, i ett sekulariserat Sverige där religion tillhör privatlivet. 

Inte ens när Lars Vilks är död rasar kulturen samfällt mot den radikala islamism som utfästat hans dödsdom.

När kultursamhället tar avstånd, finns de som jublande bjuder in. De är från många olika politiska läger, men starkast är de som inte kan skilja på religion och främlingsfientlighet. De bjuder in konstnären de tror representerar just dom och han följer sin hund. Nu får kulturvärlden vatten på sin kvarn, var det inte det dom sa, att Vilks är främlingsfientlig? Jo men det ser vi ju nu svart på vitt, vi hade rätt. Det är något skumt med honom. 

Inte ens när Lars Vilks är död rasar kulturen samfällt mot den radikala islamism som utfästat hans dödsdom.

Som grädde på moset får alla tröst från högsta instans genom Moderna museets överintendent. Museichefen Gitte Ørskou som i en debattartikel i Sydsvenskan menar att verket ”grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi”.

Detta får mig att vemodigt och samtidigt full i skratt tänka på Lars Hillersbergs bildtext till en teckning där en polis pucklar på en man i obestämd ålder som försöker försvara sig mot slagen och utropar: 

”Nä, men snälla konstapeln, jag är ju antikommunist!”

Varpå polisen svarar: 

”Jag ger väl fan i vad för sorts kommunist du är, jag ska slå ihjäl dig din jävel.”

Vårt lands hukande feghet är unik.

Men Lars Vilks verk fortsätter att finnas, oavsett vad konstens alla konstaplar säger. Historien kommer att döma oss.



Marianne Lindberg De Geer är konstnär, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hon är aktuell med romanen ”Sig själv närmast”. 



”Plötsligt blir det mycket skitsnack om henne”

KULTURKRIGET. Dirigenter är föremål för så många föreställningar om det stora geniet att det verkar omöjligt för en kvinna att nå samma upphöjda position. 

Operasångerskan Anna Larsson och konserthuschefen Stefan Forsberg diskuterar den sista manliga bastionen.