Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Marianne Lindberg De Geer

Ingen ser ut som en barnrumpa vid 50

Foto: OLLE SPORRONG

”Jag förstår inte hur hon tänker”, skrev Nina Björk i DN som ett svar på Marianne Lindberg De Geer i skönhetsdebatten. 

Nu svarar och förklarar hon. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Ofta när jag faller in i slentriantänkande, och behöver tänka om, så tar jag filmen ”Vår Gud är en kvinna” till hjälp.  Det är en dokumentär av Leyla Assaf-Tengroth, från ett västafrikanskt matriarkat i slutet av 1970-talet. I filmen möter vi två vackra unga män översållade av pärlor, fjädrar och band, gåvor från sina matmödrar, som bevis på att de skött sig, blivit uppskattade. 

De pratar om fasan över att åldras. För i deras värld kommer matriarken som äger huset kanske inte att vilja ha dem när de åldras. Hon har makten att kasta ut dem när hon vill, och ta en annan yngre man i stället, om det behagar henne. Rädslan, för att inte säga paniken, är befogad, eftersom männen i det här samhället saknar rättigheter. 

Byns samtliga män riskerar bli godtyckligt utkastade från sina hus, vilket gör att dessa unga killar gör vad som helst för att få stanna hos sin matriark. De jagar, samlar frukt och nötter, sköter hem och barn, dansar sexigt på byns torg för att roa och hetsa upp kvinnorna om kvällen. De ratade männen bor i byns slumområde, utfattiga, förvisade till skam och ensamhet. Inte ens barnen som de har med kvinnorna bryr sig om dem. 

Och varför har då dessa män inte insett att de har 30 procent större muskelmassa, och lätt skulle kunna göra revolt tillsammans? Jo, det beror på att kvinnorna fostrat dem till att tro på legenden om att Gud är en kvinna. Det är hon som kan föda barn. Och utan barn går stammen under. Sa jag att kvinnorna har praktiska korta frisyrer, nakna (häng)bröst som signalerar att amning är lika med kvinna, bastkjol och inte pryder sig överhuvudtaget, de liknar varandra allesammans. 

Jisses. I can't believe I'm still protesting this shit!

Det kan inte vara roligt att vara son i den här gemenskapen.

Nu har vi vänt på den här berättelsen. Vår Gud är en man. Nu är det vi kvinnor som får gåvor av männen, en bukett, en ring, ett genomskinligt nattlinne till jul, ett tröstsamlag mot en ölkväll med grabbarna – om vi skött oss. Vi gör allt för att behaga, vår fasa är att bli fula gamla nuckor, och därmed föraktade och ensamma. Att bli utbytta mot yngre, vackrare flickor är det värsta som kan hända.

Men är det verkligen där vi är 2021? Är sanningen inte den att det är vi kvinnor som i realiteten väljer? Att det är vi kvinnor som, när vi är missnöjda, skiljer oss? Som gifter om oss, som förstått att det finns ett liv både före, under och efter barnen? Att vi tjänar våra egna pengar. Att det faktiskt är männen som halkat efter? Som rasar ihop när skilsmässan är ett faktum? 

Med naiva resonemang om sorg över att inte se ut som barnrumpor vid 50 lämnar ni dörren vidöppen för självföraktet, skönhetsindustrin, skönhetskirurgin, fillers och piller. Och förutom att blåsa under kvinnoföraktet, så skrämmer ni slag på era döttrar, 

Vad är det för framtid ni önskar för dem? Har ni frågat er det? Att de utan ett ungdomligt utseende inte ens har värde nog att visa sig i det offentliga rummet? Med såna förebilder behöver vi inga fiender, ni har gjort patriarkatets lag till er. 

Jisses. I can't believe I'm still protesting this shit! 


Marianne Lindberg De Geer är konstnär, författare och medarbetare på Expressens kultursida.



Lunch med Montelius: ”Förgå sig i natten”

https://embed.radioplay.io?id=101010&country_iso=se

Om Martina Montelius medverkan i dokumentären ”Prize of silence” och om priset för att såga Frostenson på Expressens kultursida 1998.