Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Edström

Ingen kom åt sfinxen Ingmar Bergman

Ingmar Bergman vid inspelningen av "För att inte tala om alla dessa kvinnor". Foto: AP / AP
Maria Edström. Foto: OLLE SPORRONG
Ingmar Bergman. Foto: JACOB FORSELL

Ingmar Bergman har fått uppmärksamhet värdig en nationalklenod.

Maria Edström avslutar jubileumsåret genom att botanisera bland hans outgivna alster.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BOK | RECENSION. Mitt enda möte med Ingmar Bergman var i en hiss i Radiohuset i Stockholm – en spröd påbylsad farbror stod där och sa ett plirigt "hej". Jag undrade i mitt stilla sinne hur den här tomten hade smugit in under receptionens radar. Ändå kändes han bekant och när han steg av på Radioteaterns våningsplan insåg jag; herregud, det var ju Ingmar Bergman! Året var 2003 och Bergman regisserade Strindbergs ”Pelikanen” – den radioteater-uppsättning som skulle bli hans sista.

Mausoleum på Fårö

Den där pliriga farbrorn har dykt upp för min inre syn under detta jubileumsår där hyllningarna och uppmärksamheten nått en nationalklenods nivåer. Och där hans excentriska person, maktfullkomlighet, klädsel, framgångar, kvinnor, barn och uppväxt i vår biografi-fixerade tid verkar ha fängslat som aldrig förr. Det vackra huset på Fårö framstår nästan som ett slags mausoleum där mästarens sista – ofta lite kryptiskt knapphändiga – kommentarer blivit som ristade i runsten. "Här levde Bergman".

Ingmar Bergman, Sven Nykvist, Erland Josephson och Liv Ullman. Foto: GUNNAR LANTZ/SCANPIX / SCANPIX SWEDEN SCANPIX SWEDEN

Som barn och ung på 1960-och 70-talen kändes Bergman som en hemsökelse från en gammal värld. I en tid av popmusik, revolt och Rimmels ill-vita läppstift – en tid av en så totalt icke-nostalgisk framåtrörelse kom han likt en gast med sin värld befolkad av människor som hette Vergérus, inte längre hörde Gud, talade om självmord, tankfullt tittade på raukar och skattade torra cyniska skratt. Till och med i "Scener ur äktenskap" var Liv Ullmans nattlinne från Marimekko det enda som framstod riktigt samtida.

När jag nu läser volymen "Ofilmat, ospelat, outgivet" i serien med Ingmar Bergmans skrifter inser jag hur präglad han var av sin ungdom under kriget och av en desillusionerad efterkrigstid. Det är nånting med tonen i dessa noveller, pjäser, romanfragment, tv- och filmmanus från 1940-70-talet – där en till en början ung och okänd, mer ofärdig och fortsatt sökande Bergman visar sig. "Här står jag och dillar" som en replik kan lyda – slang blandas med högstämda artigheter och ett svartsynt filosoferande.

"Kaspers död" 1942. Foto: ingmarbergman.se

Bergman tar också avstamp ur gammal svensk tradition i arvet från Strindberg, boken inleds med pjäsen "Kaspers död" från 1942. Ett rätt pubertalt upptåg – rent "härm" av Strindbergs "Kaspers fettisdag" medger Bergman själv. Det här med härmandet känns angeläget att påpeka, ibland tonar bilden fram av ett geni, en monolit som bara öser ur sin inre källa. Naturligtvis var Bergman en härmapa som alla betydande konstnärer. Under sommaren visades filmen "För att inte tala om alla dessa kvinnor" – en helt vrickad film tills man inser att han nog ville göra en Fellini, men misslyckades. Eller "Ur marionetternas liv" – Fassbinder någon?

Arvet från det bibliska

"Kaspers död" är också inspirerad av den medeltida moraliteten "Spelet om Envar" där olika egenskaper personifieras typ: Döden, Girigheten, Avunden utifrån vilka Bergman skapar ett slags gestalter, var och en med sina speciella egenskaper. Arvet från ett bibliskt berättande är ingen hemlighet hos Bergman, men han utgick också ofta – även när handlingen utspelas i moderna miljöer – från den här medeltida sättningen och dess anspråk på att ringa in människans villkor.

Och redan från början fanns alla de här roll-egenskaperna som spelas i olika tonarter och arrangemang: Den hårda, fördömande, perfektionistiska, cyniska, sadistiska. Den undergivna, älskande, efterhängsna, beundrande, svartsjuka. Dessa egenskaper kan spridas ut på flera, vidhäftas såväl kvinna som man, som i ett slags Bergmans egen commedia dell'arte-trupp.

Ur "Persona". Foto: ingmarbergman.se

Den lilla pjäsen "Trämålning" (1954) är en av många förlagor till "Det sjunde inseglet" vars figur Döden – nästan lika känd som Hamlets döskalle – här dyker upp i ett annat stycke under namnet Oliver Mortis. Häromkvällen såg jag Liv Ullman torna upp sig i bildrutan i filmen "Persona" så där snett från vänster, exakt som Bengt Ekerot i "Det sjunde inseglet". Figurerna går som självciterande gengångare genom Bergmans verkskatalog.

Figurerna går som självciterande gengångare genom Bergmans verkskatalog.

Däremot föll mig en närstående person närmast i talet när vi såg om "Det sjunde inseglet" – men hallå, vilken kalkon! Det kändes som att häda – men så där måste man få hålla på och omvärdera, annars blir Bergman bara ett tomt monument. När jag sen såg om "Höstsonaten", som förr känts som "borgerlig ångest" fångades jag på ett helt nytt vis, så välgjord och musikalisk – och vilket infamt självporträtt av Bergman själv i Ingrid Bergmans roll som mamman.

Öppen och avslöjad

I "Staden" (1950) – en refuserad roman som slutade som radioteater – heter huvudpersonen Joakim Naken. Efternamnet säjer en del om hur öppen och avslöjad Bergman såg eller ville se sig. Kopplingen mellan liv och dikt har betonats så ofta att den blivit till en sanning – men är det inte snarare så att hans "verkliga" framgångsrika liv med inflytande och makt, kvinnors dyrkan, priser och utmärkelser aldrig skildrats eller problematiserats? Det är ett "inre" liv som bearbetas, där hans "Envar" brottas med i stort sett samma konflikter. Bergman talar i intervjuer om sina demoner, sin feghet, sin vilja att vara till lags – men dessa svagheter framstår ibland som attribut i stil med hans basker och kofta. Ingen intervjuare har heller lyckats komma åt det här liksom sfinx-lika i Bergmans öppenhet.

"Du ser på mig som ett sårat rådjur" säger regissören Holst till skådespelaren Axel i "Falskspelet" från 1955, ett manus som aldrig filmades men gick som följetong i Allers.   Kanske är det i blickens roll hos Bergman som det ogarderade, öppna finns. 

Harriet Andersson i "Sommaren med Monika". Foto: FILMBOLAG

Bergman var en sjuhelvetes teaterregissör och en misslyckad dramatiker, men som lyckades transponera den här teatrala blicken till sina filmer. Sedan Harriet Andersson i "Sommaren med Monika" lät han sina skådespelare ofta titta rakt in i kameran. En signatur som får teatern och filmen att röra vid varandra; blicken över rampen, genom linsen är densamma. 

Nu har Ingmar Bergman varit död i drygt elva år – han regisserar inte längre, skäller inte ut någon längre, bestämmer inget längre, tycker inget längre. Och vi må vara övermätta av detta jubileumsår – ändå: vi kommer fortsätta att pyssla med allt gåtfullt och levande i hans arv.

 

BOK

Ofilmat ospelat outgivet

Ingmar Bergmans skrifter

Stiftelsen Ingmar Bergman och Norstedts förlag, 326 s.

 

Maria Edström är medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!