Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Margareta Sörenson

Operation övertalning

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

TEATER
BETTY SHAMIEH | Konsten att hoppas | Regi Karl Seldahl | Playhouse teater, Stockholm

Betty Shamieh skriver i en kommentar till sin Konsten att hoppas om rasismen i USA. Den drabbade svarta konstnärer, främst jazzmusiker, under 1900-talet och tvingade dem till Europa. I dag drabbar den amerikaner med arabiskt påbrå; filmskapare, bildkonstnärer, pjäsförfattare. Rasism, skriver hon, förminskar ett kulturellt klimat.
Kriget mot terrorismen blev också ett slags krig med sin våg av misstänksamhet, mot arabättade amerikaner.
Man känner hennes argumentation och konstruktion tydligt i pjäsen Konsten att hoppas, som nu spelas på Playhouse. Hon vänder och vrider samvetsgrant på perspektiven när hon skildrar en förhörssituation mellan terrormisstänkta Dahlia och FBI-mannen Omar, en arab-amerikan på rätt eller fel sida, beroende på hur man ser det. Beroende på hur Dahlia, palestinsk-amerikan, ser det. Eller vi, i publiken.

Det är sinnrikt och obehagligt där
man sitter framför det rostfritt inredda hörnet av ett förhörsrum. De fysiska slagen uteblir, Omar är den ”snälla” polisen som vill ”hjälpa” Dahlia. Kanske han är det. Kanske inte. Kanske hon verkligen har placerat ut väskor med bomber. Kanske inte. Misstankarna räcker för att två människor ska tvingas ut på ett sluttande plan av omedvetna och medvetna manipulationer.
Vi får aldrig veta. Ena stunden tror jag på Dahlias oskuld, nästa på förhörarens, trots allt, förståelse för hennes situation. Suzanna Dilber är övertygande i hela registret från verklig fruktan, oro, vrede till låtsad, kaxig eller politiskt motiverad fejk. Karl Seldahls regi är enkel och ren, Dilbers fladder och tics vägs mot Victor Lopez tunga, lugna, sluga fintar.
Det är bra. Frågan är dock om Shamiehs smarta pjäsbygge inte har en alltför uppenbar konstruktion. Allt har övervägts en gång extra, som i en frenetiskt vädjande övertalning om att inte låta sig övertalas alltför lätt.