Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Margareta Atwood: Syndaflodens år

Margaret Atwood Foto: / Canadian Photo / Scanpix
Margaret Atwoods senaste roman är en dystopisk skildring av den nya syndafloden. Nina Lekander får läslusten upplivad av berättelsen om tre kvinnors kamp för överlevnad.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

MARGARET ATWOOD | Syndaflodens år | Översättning Birgitta Gahrton | Norstedts förlag, 447 s.

Jag brukar bli misstänksam när ”riktiga” författare som Doris Lessing, Kathy Acker eller Lars Gustafsson ger sig hän åt science fiction. Det känns så jobbigt att sätta sig in i nya konstiga världar, livsformer, ord och begrepp.
Dumheter. Jag har ju uppskattat Boyes Kallocain, Orwells 1984 och Martinsons Aniara, liksom Joanna Russ och Angela Carter. Feministisk sf är en hedervärd genre alltsedan Mary Shelleys och Charlotte Perkins Gilmans dagar.
Nu påstår visserligen den förvisso heder- och nobelprisvärda Margaret Atwood att Syndaflodens år inte är sf – hon hävdar att allt ”antingen har hänt eller skulle kunna hända i dag”.
Sf-nestorn Ursula K Le Guin håller inte med utan hävdar att Atwood bara vill skydda sina verk från att förvisas till ett ”litterärt getto”. Humanoider som blir blå när de vill ha sex, är det inte sf? frågar hon. Fantasi är det hur som helst, svarar jag.
Syndaflodens år är en ”parallellroman” snarare än fristående fortsättning på Oryx och Crake (på svenska 2003). Och även denna roman är postapokalyptisk, en inte så lite fasansfull dystopi vilken onekligen företer rejält läskiga likheter med vår egen tillvaro:

Världen styrs av kriminella gäng och korrupta storföretag (här kallade korporationer, det enda tveksamma ordvalet i Birgitta Garthons storartade översättning). Stora delar av jorden är obeboeliga. Mat och mediciner är genmodifierade eller på annat sätt konstruerade, i många fall direkt giftiga - och de knappa livsmedelsresurserna minst sagt ojämnt fördelade (i USA, där det hela råkar utspela sig). Katter, hundar och bjunkar – en sorts luktfria skunkar – går inte säkra; ej heller obeväpnade människor med friska organ. Människan är människans varg.
Männen, menar jag. Män våldtar, mördar och håller flickor fångna på våldsamma bordeller. Män håller forskare fångna för att få dem att ta fram nya människor, nya djur, ny mat. Män håller andra män och kvinnor fångna i läger där olika lag får till uppgift att döda varandra med ”painballs”.
Först är det faktiskt lite jobbigt med alla nya ord och företeelser och jag fattar inte riktigt skillnaden på år 25, tolv eller sju och hur de skiftande tidsplanen korresponderar.

Snart nog framgår dock att det är år 25 som den riktigt fatala katastrofen inträffar: en pandemi av bibliska, verkligen diluvianska mått. Ytterst få överlever:
Ren som suttit isolerad, inlåst i bordellens ”klibbzon” på grund av könssjukdom. Och Toby, som lyckats gömma sig bland rosa handdukar på ett övergivet spa. Toby är den vi först lär känna och vars oblida öde många år före pandemin är nästan outhärdligt att läsa om.
Men just när jag inte orkar mer, låter Atwood Toby räddas av sekten Guds trädgårdsmästare – och inför därmed det ljus och den humor som gör Syndaflodens år till en allt annat än deprimerande läsupplevelse.
Guds trädgårdsmästare är ett gäng religiösa, eklektiska tosingar som planerar en ”Noaks ark” för att överleva undergången. De lever ”rent” utanför samhället, klär sig enkelt, odlar giftfritt, återvinner allt, firar ”festen för ormens klokhet” och helgon typ Vendana Shiva. Sjunger prilliga psalmer och låtsas vara jämlika. Men Adam ett är ledare över andra Adam och Evor med andra siffror, och somliga använder minsann både dator och odlar extrastarkt gräs.
Toby avancerar till Eva trots att hon är djupt skeptisk och utvecklas till en sympatisk hjältinna i sina tvivel och sin påtvungna hårdhet. Jag tycker verkligen om henne och hennes yngre ”systrar” Ren och Amanda i denna spännande och komplicerade överlevnadskamp.
Och det verkar nu inte längre ett dugg fånigt att Atwood länkar till ”fågelvänligt” kaffe på sin sajt. Men det är väl så dags…