"Manuset till 'Turist' bleknar i jämförelse"

Viktor Johansson.
Foto: Terese Andrén
America Vera-Zavala.
Foto: Elin Berge Moment/Institute
Marcus Lindeen.
Foto: Johan Strindberg
Mattias Brunn.
Foto: Maria Ekman

I modern svensk litteratur är rågångarna mellan genrerna på väg att bli mindre skarpa.
Nils Schwartz om tre läsvärda svenska pjäser av America Vera-Zavala,Marcus Lindeen och Mattias Brunn – och en dramatiskt tacksam roman av Viktor Johansson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Nyskriven svensk dramatik hittar bara i undantagsfall fram till ett bokförlag, vilket förstås beror på lönsamhetskalkyler. De förluster förlagen är beredda att ta för att upprätthålla sin kulturella prestige i den litterära offentligheten bokförs traditionellt på lyrikutgivningens konto. Att ta ansvar för ytterligare en "smal" kategori som dramatik blir en minuspost för mycket.

Krasst ekonomiskt kan den förlustkalkylen ifrågasättas. Det publika intresset för dramatik torde vara betydligt större än vad det är för lyrik. Och författarna, som får betalt varje gång deras pjäser sätts upp, kan nog tänkas sälja sina manus för en ganska billig penning för att se dem i tryck.

Så jag tror inte att förlaget Atlas gör några jätteförluster när man nu satsar på att ge ut nyskriven svensk dramatik i pocket. Till saken hör då att många av de nya pjäserna inte drar upp skarpa rågångar mellan litterära genrer – de är oftast mera inriktade på att berätta om en dramatisk konflikt än att hitta former för dess sceniska gestaltning. Det får bli regissörernas uppgift.


Jonas Hassen Khemiris senaste roman "Jag ringer mina bröder" gavs ut som roman på Bonniers bara några månader innan den sattes upp på scen, fix och färdigdramatiserad. Och när jag nu läser de tre pjäserna i premiärvolymen av Atlas nya serie "Drama!" samtidigt med Viktor Johanssons roman "Bonsaikatt", ser jag definitivt inga rågångar mellan vad som är dramatik och vad som är epik.

Johanssons kortroman är lika mycket teaterpjäs/filmmanus – han debuterade i fjol som långfilmsregissör – och Marcus Lindeens, America Vera-Zavalas och Mattias Brunns pjästexter kan läsas som kortromaner eller prosalyrik utan att man nödvändigt behöver se dem uppförda på scen.

Brunns "Järnnatt" såg jag dock på Riksteatern 2012. Det är en monolog av en ung man som – med kvinnligt bistånd och motstånd – brottas med sin könsroll, sitt kluvna samvete, sina frustrationer och som inte ser någon annan utväg än våldet.

Lindeens "Djur som dör" (Riksteatern 2010) är en triptyk om människors solidaritet med djuren, uppskruvad in absurdum, men där de faktiska dokumenten är grunden, inte den sceniska fantasin. Vera-Zavalas "Starka kvinnor pinkar stående" (med titeln "Sara, Sara, Sara!" på Västerbottensteatern 2014) är en prosalyrisk inlevelse i Sara Lidmans liv och verk, med större betoning på hennes skörhet, självtvivel och dolda fåfänga än hennes nimbus som stark kvinna.


Alla texterna är läsvärda – om än inte utan kritiska förbehåll – men jag känner inget behov av att se dem gestaltade på scen. Det skiljer dem från "traditionell" replikskiftesdramatik, där berättelsen successivt byggs upp av interaktionen mellan rollgestalterna och det först är på teaterscenen som läsupplevelsen får sin substans.

Viktor Johanssons "Bonsaikatt" är till skillnad från de tre pjäserna en berättelse som redan från början klargör sin sceniska potential, fast kanske mindre på teatern än filmduken. Romanen är skriven i dialogform med tre roller – en förhörsledande psykolog och två föräldrar som har häktats för "egenmäktighet med barn". De har var och en på sitt håll kidnappat sina egna barn för att "rädda" dem från sina exmakars fördärvliga uppfostran.

"Bonsaikatt" är en satirisk tillspetsning av debatten mellan överbeskyddande curlingföräldrar å ena sidan och dyrkarna av uppfostringskonsekvens å den andra. Titeln har Johansson lånat från nätfejken om kattungarna som stängdes in i glasburkar för att formas av sitt uppväxtutrymme.

Ju mera de häktade föräldrarna – Jon med sina minderåriga döttrar, Maria med sin mobbade tonårsson – broderar ut sina räddningsaktioner, desto uppenbarare blir det att de bara vill grädda sina ungar i en annan temperatur än föräldrarivalernas varmluftsugnars. Dagens barn är degen i tävlingen Sveriges bästa bagare. Johanssons fjärde roman är hans bästa och redan ett färdigt filmmanus som kan provocera publiken långt mera än "Turist".

ROMAN/DRAMATIK

VIKTOR JOHANSSON

Bonsaikatt

Modernista, 123 s.

DRAMA!

Tre svenska pjäser

Atlas, 226 s.