Mantel att axla

Hilary Mantel har belönats med Bookerpriset två gånger.
Foto: John Haynes

Ulrika Kärnborg avgudar den historiska prosans första dam.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag avgudar Hilary Mantel - kvinnan bakom romanerna "Wolf hall" och "För in de döda". Faktiskt gillar jag henne så mycket att jag vill framhålla henne som moralisk förebild för alla författare.

Kanske beror det på hennes praktiska inställning till skrivandet. Fram med släggan, liksom, så bankar vi på de här tama fraserna tills de piper som kattungar. Som hon själv uttrycker det, rakt på sak: "Sluta snickra ihop dina taffliga små liknelser. Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket kraft och klarhet du kan."

Eller så beror det på att hon odlar den där dolda sarkasmen, typiskt för brittisk-katolsk arbetarklass. Att läsa henne är att gå på skrivarkurs - den sorten där läraren örfilar fram resultaten.


Tydligen delar resten av västvärlden min förtjusning. Efter de ganska otippade framgångarna för romanerna om Henrik VIII, Thomas Cromwell och Englands stormiga 1500-tal, är Hilary Mantel en berömd - och förmögen - kvinna. I dagarna besöker hon under stort medieuppbåd Stockholm. Orsaken till den växande populariteten är, enligt flera förläggare som jag har talat med, att Mantel, som tidigare var känd som en intellektuellt snårig författare, har förnyat den historiska romangenren.

"Historical fiction" har, åtminstone i förlagsvärlden, en notoriskt taskig klang - det får folk att tänka på floskler och dammiga borgar. Men i Mantels fantasi får borgen liv, den befolkas och fylls av en doft av importerad citrontvål. Och samtidigt dammas politiken av, konflikterna och motsättningarna - ofta med vådliga utgångar - blir reella och begripliga även för oss som lever i dag.

Även i våra dagar tvår feodalherrarna sina blodiga händer.

Även i vår tid är makten ett berusande men dödligt gift för den som kommer i närheten.


Hur Mantel blev prosans Dame Hilary anade jag inte förrän jag läste memoarerna "Skuggan av ett liv", som nu kommer på svenska. I boken beskriver Mantel sin uppväxt i 1950-talets England, kolbrasorna, nunnorna och stryket hon fick av sin styvfar Jack - en högst trolig förebild till Cromwells koleriska pappa.

Men en pissig barndom räcker inte som förklaring. Vägen till framgång går ofta via personliga besvikelser, och så var det också här. För Hilary Mantels del handlade det om svåra hälsoproblem som tyvärr skickade henne i armarna på ett gäng patriarkala läkare. De fann en sadistisk tillfredställelse i att behandla gynekologiska sjukdomar med psykofarmaka och efter några år hade Mantel förvandlats till ett nerknarkat vrak - en kvinnospillra utan livmoder.

Så formar sig "Skuggan av ett liv" till författarens sorgesång över den dotter hon aldrig fick, över delvis förspillda år. Men den kastar också ljus över skrivandet som healing. Gör lidandet dig till en bättre konstnär? I det här fallet skulle jag faktiskt säga ja.


FOTNOT. Hilary Mantel framträder i kväll på Kulturhuset i Stockholm i samtal med Johanna Koljonen.


Följ Expressen Litteratur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

MEMOARER

HILARY MANTEL
Skuggan av ett liv
Översättning Marianne Mattsson
Weyler, 220 s.