Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Människan i varje ton

Anders Eliasson (1947-2013). Foto: Tony Lundman

Tony Lundman minns sin musikaliske vän Anders Eliasson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Så kom den där slutpunkten för tonsättaren Anders Eliasson. Och med den en plötslig tystnad som skärpte sinnena och trängde bort allt ovidkommande. Hans hustru Marina, dottern Maria, barnbarnen Calle och Oscar och jag var samlade i hans kombinerade sov- och arbetsrum. Nu var det över. Anders hade tagit sina sista andetag, strax efter klockan sju i måndags kväll. Det var så oändligt sorgligt alltihop. En människa hade "seglat vidare", som han kallade det.

Cancern hade vid det laget gjort honom lika skör som en förgätmigej; de där små och blekt blå blommorna som han älskade (men bara i naturens spensliga uttryck, inte som hårt uppumpade Belgian blue-förgätmigej).

 

Att förställa sig var inte Anders melodi. Han var noga med vänner - själv omtänksam som få. Han var noga med travet - kanske det enda jag såg honom använda datorn till: spela på hästar. Och han var påfallande noga med kaffet: temperaturen, genomhällningen, omrörningen med lite sötningsmedel. En cigg ovanpå det, vita Prince, mjuka paket.

Och han var förstås vansinnigt noga med musiken. Han tog den på verkligt allvar - musiken var en del av att vara människa.

Det är stora ord, men framför allt var det omsatt i handling hos Eliasson: detta att i alla lägen vara uppriktig, värna integriteten. Det är något annat än att "tycka om" den musik man själv skapar, eller att försöka bli omtyckt genom ytligt glitter.

 

Det faktum att man kan känna igen Eliassons hand (han var för övrigt väldigt analog: penna och notpapper var allt han behövde) på bara ett par takters klingande musik, säger något om det han uppnådde som konstnär. Han var människan Eliasson i varje tonvändning. Han är där i stråkkvartetten "Quartetto d'archi" och "Ostacoli" för stråkorkester. I symfonierna nr 1, 3 och 4 samt den mörkbetsade stråksymfonin "Sinfonia per archi". Eller i den virvlande dubbelkonserten för violin, piano och orkester.

Att han på bara runt tre månader komponerade merparten av det stora oratoriet "Dante Anarca" var ett under. Och där finns också så mycket av människan Eliasson: det är ett mästerverk, hans magnum opus, men bedrövligt nog aldrig framfört igen sedan uruppförandet i Berwaldhallen 1998.

Så när Anders släppte greppet om den här världen kändes det, ovanpå allt annat, extra sorgligt att han aldrig fick uppleva just "Dante Anarca" igen. "Det ska bli spännande att dö", sa han ändå mot slutet. Han blickade framåt.

 

Tony Lundman

kulturen@expressen.se

 

Tony Lundman är redaktör vid Stockholms konserthus och författare till biografin om Anders Eliasson (Atlantis 2012).

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!