Människan Gunnar Sträng är fortfarande en gåta

LITTERATUR | RECENSION. Tage Erlander var rättfram när det kom till finansministern. Gunnar Sträng hade för stort mindervärdeskomplex och var för starkt låst vid sin klassbakgrund, antecknade statsministern i sin dagbok.

Sträng kunde inte samarbeta med folk. Han trodde alltid han hade rätt. Och till skillnad från sina generationskamrater hade han inte vett nog att dra sig tillbaka i tid utan fick släpas ut, förödmjukad och frånsprungen av nya politiska perspektiv han inte begrep sig på.

Sträng kunde hävda nödvändigheten i att ödelägga företag och månghundraåriga bondgårdar i samhällsintressets namn, men handlade rationaliseringen om jämställdhet var det plötsligt ”hemmafruarnas ensak om de ville vara hemma till priset av en lägre standard”.

Det ryms en fantastisk berättelse i den satte farbrorn med hängslen och livrem. En berättelse inte bara om Sverige utan om en människa och vad han var villig att offra för att uppnå förändring. När hustrun dog i barnsäng begravde sig Sträng i arbete och avskärmade sig från sina två små barn. Veckor kunde passera utan att han umgicks med dem.

Anders L Johanssons har stoffet men gör inget av det.

Det är synd.

LÄS MER – Isobel Hadley-Kamptz: Tage Erlanders drömmar var inte för kvinnor som mig

Harry Schein tjatade

I oktober 1992 utkom på Tidens förlag Anders L Johanssons band om Gunnar Sträng – ”Landsvägsagitatorn”. Det annonserades som den första delen på en trilogi. Boken anmäldes inte av rikstidningarna. 

Först efter fem månader – och offentligt tjat från Harry Schein, som ansåg verket vara ”storartat” och ”unikt” – skrev Henrik Berggren en njugg recension i Dagens Nyheter. Hela förutsättningen gjorde kritikern misstänksam. 

Sträng hade ringt Johansson efter att ha läst dennes doktorsavhandling och valt honom att ge röst åt sina tankar och hantera hans samlade papper om sitt liv. Distans saknades. Tummen ned.

Boken blandade citat från Johansson och från Sträng, den var rörig, men det ofokuserade perspektivet hade också ett värde. Man kom Gunnar Emanuel Sträng nära. Det fanns liv i dokumenten Johansson hade fått. 

Problemet låg snarare i tidssnittet. Att följa Sträng på cykel mellan fackliga agitationsmöten på östgötska landsbygden var inte så exalterande. På bokens sista sida tackade huvudpersonen motvilligt ja till att ta plats i statsrådet. Och där lämnades läsaren.

Just när det började bli spännande.

Andra världskriget

Anders L Johansson tackade också ja – till att bli AMS-chef, ett jobb som visade sig kunna ta kål på vilken författarkarriär som helst. Läsarna fick vänta.

I 26 år.

När ”Rikshushållaren” nu till slut ligger färdig är den något av en besvikelse. Först måste man ta sig igenom ett hundra sidor långt och oinspirerat sammandrag av den första boken. Man får lust att slänga 500-sidorsklumpen i väggen. Formen är traditionellt biografisk, stilen avskalad, nära nog torftig. Närheten till objektet är borta. Anders L Johansson har svårt att få honom att ta gestalt, vilket är synd eftersom den här boken innehåller mycket intressanta fakta.  

Gunnar Sträng var statsråd mellan 1945 och 1976. Få har som han påverkat det moderna Sverige, men också han hade statistroller. Åren direkt efter andra världskrigets slut bedömde socialdemokratin konjunkturen helt fel och den som fick bära hundhuvudet var folkhushållningsminister Sträng. Sedan fick han överta socialdepartementet efter Gustav Möller – den oersättlige.

LÄS MER – Torbjörn Nilsson: Ensamheten var det som drev Harry Schein framåt 

Lågkonjunktur och ransoneringar

Hela den epoken, de 15 åren efter freden, skildrar Anders L Johansson initierat. Hur djup krisen var i partiet, organisatoriskt och idémässigt. Han fångar till och med framväxten av den moderna socialdemokratins arbetssätt. I valrörelsen 1948 höll man benhårt fast vid sina prognoser om lågkonjunktur och ransoneringar, för att efter den knappa valsegern byta fot och ge motståndarna rätt. Först säkerställa att man behåller makten, sedan förnya sig. Valen blev avstämningspunkter, ungefär som opinionsmätningar används i dag.

Den nya ekonomiska politiken – utformad av Rehn och Meidner på LO – berövade socialdepartementet dess särställning. Man får följa hur det starka finansdepartementet växte fram, först med Per Edvin Sköld och sedan, från 1955, med Gunnar Sträng. Dagens gräl tog form då. Sträng införde inkomstbortfallsprincipen och satte därmed ramarna för hela diskussionen om socialförsäkringar. Sträng drev igenom indirekt beskattning – oms och moms – mot LO:s vilja och uppfann standarden för socialdemokratisk problemlösning när svällande åtaganden hotade den statliga budgeten.

Vill ni, sa han, betala lite mer i skatt eller vill ni som högern skära ner på tryggheten?

Erik Åsbrink

Det är en bra bok på det sättet – den avslöjar ursprunget på många av de fenomen svenskarna har fått lära sig att leva med – men den missar samtidigt karaktären Sträng och det episka i hans väsen.

Det återstår att se om det tidigare statsrådet Erik Åsbrink, som ska komma med en biografi nästa år, kan fånga människan Sträng. Jag hoppas men hyser inga illusioner.

I det här landet finns en rosa dagstidning och åtminstone två affärsmagasin som anser sig ha ambitioner. Det är anmärkningsvärt skruttigt att ingen journalist där har satt tänderna i det förra seklets viktigaste finansminister. Lika märklig är kulturvärldens ignorans. Inga romaner, inga filmer, inga storartade tv-serier. Fastän det finns en skådespelare – Ingvar Hirdwall – som är klippt och skuren för rollen. Det vill sig inte.

Folkparksturné

Det är lite som 1968 när Sträng fått för sig att han ska ut i folkparkerna och spela banjo. Inte hålla tal, bara underhålla. Allt är klappat och klart, kontraktet skickas till finansdepartementet för underskrift. Men i standardavtalet finns en klausul om att artisten ska framträda i ”hela och rena gångkläder”, varför folkparksdirektören i stället får ett surt brev: 

Vad tror Ni? Att jag inte kan klä mig?

Parkchefen försöker förklara, underdånigast Herr finansminister och så vidare.

Sträng svarar:

”Jag kan bara beklaga att min framsträckta hand och mitt konstnärliga patos rönt så ringa framgång och så litet gensvar från er sida. Ni har sårat en sann artist på hans känsligaste områden.”

Torbjörn Nilsson är politisk krönikör på Expressen och medarbetare på Expressens kultursida. 

Läs fler texter av Torbjörn Nilsson här.