Mannen utan ansikte

Brandkaptenen Greger och Andreas Andersson på Rondo.
Foto: Mats Bäcker

I dag publicerar Expressen Kultur den första delen i en essäserie om ikoner av Jonas Gardell. I dag: Robert Gustafsson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Robert Gustafsson har nyligen haft premiär på en jubileumsshow på Rondo i Göteborg. Han firar 25 år som artist. Mig veterligt är det också första gången han presenterar en föreställning i sitt eget namn. Det är ingen fars, det är inget Killinggäng, det är ingen dansbandskväll med Roland Järverup – det är Robert Gustafsson själv vi ska få se.

 Det märkliga är att i annonsen för denna den allra första Robert Gustafsson-föreställningen i eget namn har Robert Gustafssons ansikte fotoshoppats intill oigenkännlighet.

 Han är alldeles slät.

 Som en barnrumpa med ett par lysande blå ögon mitt i. Mest påminner han faktiskt om idolbilderna av ryska politiker från Sovjettiden där varje skavank, rynka eller fläck noggrant retuscherats bort.


Detta är nu inget nytt i mänsklighetens historia, att man retuscherar bort det man inte vill veta av eller kännas vid.

 Några hundra år tidigare sattes exempelvis en konstnär att måla över Michelangelos nakna män i Sixtinska kapellet. Mannen fick för övrigt öknamnet ”kalsongmålaren”.

 Eller som när jag var liten och såg Johnny Weissmüller på matiné för tre kronor på biografen Camera i Täby centrum. Förutom att se Tarzan slåss med krokodiler och skurkar försökte vi alltid få en skymt av Tarzans snopp.

 Någon gång måste den synas kunde man ju tycka eftersom Tarzan bara hade ett litet skynke på sig och svingade sig i lianerna hela dagarna.

 Sedan fick jag veta att det fanns anställda på filmbolaget vars enda arbetsuppgift var att retuschera bort snoppen om den råkade dingla fram i en ruta eller två.

 I Sovjetdiktaturen var det en självklarhet att historien skrevs om allt eftersom, människor tillkom eller försvann på fotografier beroende på om de var i onåd eller inte.


Skillnaden är att vi i dag visar upp en retuscherad bild av oss själva med det ogenerade påståendet: detta är jag!

 Den upprördhet vi kände inför Sovjetmaktens manipulerande med bilder är borta, Sixtinska kapellets kalsongmålare skulle i dag snarast få erkännande för sitt arbete, och att retuscheringsavdelingen gjort ett noggrant arbete med Tarzans penis utgår vi som föräldrar ifrån.

 Retuscherandet är så integrerat i vår vardag att vi inte ens tänker på det. Sist jag var hos fotografen frågade jag om jag inte riskerade att få dubbelhaka om jag höll huvudet på ett visst sätt. Fotografen skrattade och sa: ”Snälla Jonas, din dubbelhaka har jag retuscherat bort i flera år nu.”

 Jag blev förvånad. Och lite glad.

 Paradoxen är att vi lever i en tid där å ena sidan den egna individen, den egna personligheten har hög status – vi ska vara oss själva eller åtminstone söka oss själva, och vi har rätt att kräva att bli accepterade precis som vi är.

 Å andra sidan slår skönhetskirurgin årligen nya rekord, vi kan med botox släta ut ansiktets alla rynkor, i varje laptop finns fotoprogram där man kan retuschera sig själv just såsom man önskar och med digitalkameran raderar vi omedelbart varje bild som inte överensstämmer med vår idé om hur vi vill bli presenterade.

 Och här blir Robert Gustafssons retuscherade ansikte när han för första gången någonsin presenterar sig själv så intressant.


Historikern Valentin Groebner skriver i sin bok Personbevis (Glänta 2009) om passets födelse i medeltidens Europa att människan bokstavligen kändes igen på hudens fläckar, defekter och ärr. I passen var det i beskrivningarna av dessa som vi, vår identitet, blev till. Exempelvis beskrev bonden Robert Planchons pass 1795 inte bara hans ålder och längd, utan också hans hårfärg, ögonfärg, formen på hans mun (grande, ”stor”), näsa (canard, ”anknäsa”) och uppgifter om ett födelsemärke på höger kind.

 Att försöka utplåna eller retuschera dessa rynkor, ärr och fläckar är alltså liktydigt med att sudda ut både sin historia och sin identitet.

 Groebner skriver: ”Den mänskliga huden kan förstås som dokumentation, urkund eller arkiv. Huden är skönhet: den definieras således genom händelser i tiden, eftersom dess textur och igenkänningsmärken ändras, utan att den som de sitter på (trots alla kosmetiska ansträngningar) kan kontrollera eller upphäva detta. När något väl skrivits in i huden kan det inte längre avlägsnas, det enda man kan göra är att tillföra ännu en inskrift. Huden kan inte repareras. Med ärren som signa rememorativa gestaltar den i sig minnet av alla ingrepp och reparationer som gjorts. Huden är en persons oåterkalleligt märkta yta.”

 Dessa ärr, defekter och fläckar som alltså på samma gång är vår historia och vår identitet skulle vi dessutom få dras med i det eviga livet då vi, enligt vad som fastlades i kyrkliga doktriner mellan 100-talet och 400-talet, skulle uppstå i ”exakt det tillstånd som vi haft vid 30 eller 33 års ålder”. Den store tänkaren Thomas av Aquino kunde därtill bekräfta att även tandemaljen skulle återskapas, ”eftersom de förtappade skulle komma att gnissla tänder på den yttersta dagen”.

 Den ende person som saknat dessa kroppsliga kännetecken – och alltså till och med bokstavligen var fläckfri – var naturligtvis Jesus Kristus.

 I en text som vann stor spridning under medeltiden och som påstås vara skriven av prokonsuln Publius Lentulus före avrättningen på Golgota, återfinns ett signalement på Kristus som skiljer sig från alla andra genom att vara ”’sine ruga et macula aliqua’, utan alla rynkor, ärr eller märken”.


Det finns en intressant motsättning mellan bilden på den retuscherade Robert Gustafsson och påståendet att vi i hans show ska få ta del av 25 års erfarenhet.

 Inte någonting i Roberts ansikte på den retuscherade bilden minner om denna erfarenhet.

 Tvärtom är varje spår av så väl erfarenhet som personlighet utplånade.

 ”Utan alla rynkor, ärr eller märken.”

 Det utsuddade gäller också identiteten. I intervjuer har Gustafsson också sagt att han själv inte längre vet vem han är. I tonåren hade han en relativt klar uppfattning om vem han var medan han nu i medelåldern för sig själv framstår som diffus.

 När han ska identifiera sig själv är det så opersonligt som ”en som tycker om varmkorv”.

 Roberts blanka, nollställda ansikte blir en sorts duk på vilken jag antar att hans olika karaktärer eller ”gubbar” kan målas.

 Med i annonsen finns ett antal av dessa ”gubbar” som vi kan antas känna igen från olika sketcher.

 Han berättar själv i sin memoarbok Från vaggan till deadline (Albert Bonniers 2010):

”Att befinna mig i en av alla mina karaktärer är en stor trygghet. Då vet jag exakt hur jag ska reagera och vad jag ska säga i vilka situationer som helst. Tyvärr känner jag dem betydligt bättre än mig själv. Privatpersonen Robert Gustafsson har blivit alltmer flytande. Under tandborstningen har det hänt att jag inte riktigt fattar vem det är som möter min blick./…/ Jag vet exakt hur en sådan som Roland Järverup har möblerat sitt hem, men skulle knappt kunna beskriva mitt eget.”


Och som en konsekvens av detta förekommer Robert Gustafsson själv i sin show som en av sina ”gubbar”. Man har skrivit sketcher med karaktärerna ”Robert Gustafsson” och ”Robert Gustafssons fru” (frun spelas av en skådespelerska). ”Robert Gustafsson” tar på så vis plats bredvid Weiron i ottan, illern Göran och Fred Asp.

 Det egna jaget är bara en av flera utbytbara möjliga identiteter att använda i korta sketcher och charader.

 Så har också denne diffuse ”Robert Gustafsson” lämnat märkligt få avtryck i film- och teaterhistorien i form av vad som traditionellt ses som tunga roller. De få stora huvudroller han faktiskt gjort, som i långfilmen Att stoppa en tjuv eller Tartuffe för SVT, blev av någon anledning aldrig några framgångar. Hans makalösa karriär har i stället ägt rum i mer, man skulle kunna säga flyktiga sammanhang, sketchprogram som Nilecity eller Grogg, lekprogram som Gäster med gester och Time out och ett antal reklamfilmer.

 Ändå vinner Gustafsson i regel överlägset alla omröstningar om roligaste svensk och är ofta med på listor också över Sveriges mest beundrade personer.

 Avsaknaden av eventuell tyngd är med andra ord inte något som hämmat Gustafssons popularitet. Inte heller att hans egen person är vag eller diffus.

 Kanske är den photoshoppade annonsbilden en rättvis bild av Robert Gustafsson. Eller som han själv beskriver det: ”…privatpersonen Robert Gustafsson blev mer vag. Och har fortsatt att bli vagare och vagare.”

 Han har suddat ut sig själv.


Valentin Groebner skriver vidare i sin bok om identitetshandlingens historia att i modern tid har katalogen av kroppsliga igenkänningsmärken drastiskt krympt. Såväl ögonbryn och skägg som hår- och ögonfärg är borta, därtill utrymmet för ’särskilda kännetecken’’. ”Numera anges bara längd och födelsedatum på ID-korten, och fotot har krympt ihop.” I stället är det magnetremsor och chips på korten som både innehåller information och intygar kortens och därmed vår äkthet.

 På liknande sätt ”krymper” vår identitet eller blir snarare, som Robert Gustafsson säger, vagare och mer diffus. I stället för att visa ID-kort med namn och personuppgifter när vi handlar för att bevisa att vi är vi, trycker vi in en personlig kod på fyra siffror för att legitimera oss.

 På samma sätt som vi är vårt pass (det är du som ska överensstämma med ditt pass, inte med nödvändighet tvärtom) är vi också vår personliga kod på fyra siffror.

 Och när vår identitet blir så till den milda grad krympt, så vag, så diffus – är den också mycket lättare att kapa och ta över.

 Så är också identitetsstöld ett av de snabbast växande brotten i västvärlden.

 För att förhindra detta är vi på väg tillbaka till det identifieringssystem som rått ända sedan Augustinus dagar, nämligen de fysiska skillnaderna mellan enskilda individer. ”Precis som fingeravtrycket är även geometrin i varje ansikte och hand, läppavtrycket, öronmusslan och näthinnan unika.” Hur det så småningom kommer att påverka oss i vår syn på oss själva och vår identitet är emellertid en annan och kommande historia.


Kanske blir den retuscherade annonsbilden på Robert Gustafsson också en bild av vår tid, vår syn på vår historia och vår identitet. Vi är alltmer oss själva, samtidigt som vi blir allt vagare, allt mer historielösa. Vår identitet är vår historia, den är inskriven i vår hud – och vi gör vårt bästa för att sudda ut den.

 Och den man som beskriver sig själv som alltmer vag och diffus och sin personlighet som ”en som tycker om varmkorv” kan fira 25-årsjubileum som en av vår tids mest populära och beundrade människor.


Jonas Gardell