Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Manifesta 9:
Belgien

Skiftbyte. Manifesta 9 äger rum i den i dag nedlagda Waterschei-gruvan i Genk.

Den nionde Manifestabiennalen gräver ner sig i Europas industrihistoria. Nils Forsberg hittar en konstnärlig diamant i en nedlagd belgisk kolgruva.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konst

MANIFESTA 9 | The deep of the modern | Genk, Belgien | Till 30/9

Glasvitriner i ett ljust hörnrum, några trappor upp i en gammal industribyggnad. Fågelfjädrar och digitalprintar i klara, mättade färger. Förklarande texter: kongorött, briljantsvart, uraniagult, bismarckbrunt...

Ana Torfs installation liknar ett övergivet museum eller laboratorium. Färgerna är framställda av stenkolstjära. De är mycket vackra, och de är giftiga. Det har drag av alkemi: Ur den svartaste trögflytande sörja har dessa starka färger destillerats fram.

Vi befinner oss i europeiskt hjärtland, mitt i det som en gång var Europas mest industrialiserade del, Rhen-Maas-regionen, med Ruhr bara tiotalet mil österut. En visionär fransman vid namn Jean Monnet hade redan innan världskriget var slut tänkt ut ett system där kol- och ståltillgångarna skulle förvaltas gemensamt och överstatligt för att förhindra ännu en konflikt mellan Tyskland och Frankrike. 1952 var Kol- och stålunionen ett faktum. Embryot till dagens EU handlade om råvaruindustri.

 

Det finns en tendens bland de stora internationella konstutställningarna att samlas på en plats i stället för att intervenera med det offentliga rummet eller spridas över städer. Det blir också vanligare att blanda äldre konst med den samtida och öppna för en historisk dialog (som var otänkbar för några år sedan). Manifesta 9 vågar utöver det också ha ett avgränsat tema, gestalta en historia, formulera en berättelse.

Konstbiennalen Manifestas nionde upplaga handlar, något förenklat, om kol.

Platsen är den före detta gruvan Waterschei i Genk i Limburg, Flandern, Belgien. En magnifik art déco-byggnad – "Een kathedraal de industrie" – som nu i den postindustriella eran ska förvandlas till företagspark och forskningscenter. Utställningen som fått titeln The deep of the modern vecklar ut sig till en essä om arbete, minne och energi. Sektionerna om arv och historia, med gamla dokumentärfilmer och gamla ordspråksbroderier och konst från gråtonad 1800-talsrealism över tolkningar av de enorma ormbunksskogarna under karbonperioden för 300 miljoner år sedan till Marcel Broodtaers konceptuella kolhögar, bildar fotnoter och fond till de samtida verken.

Michaë Matthys skissar, med blod och akvatinter, i två omfattande bildsviter ett porträtt av Charleroi efter industriernas nedläggning. Enda svenska konstnären Lina Selander blandar bilder från Tjernobylområdet och på fossiler med Dziga Vertov och uranexponerat fotopapper i en poetisk och intrikat installation kring den sovjetiska utopin. Ante Timmermans iscensättning av administrativa rutiner får Sisyfos att likna en person med en hobby.

 

Det är mycket fascinerande. Precis som kol är det enda grundämne som naturligt kan binda med sig själv och skapa långa, stabila kedjor av atomer, bygger Manifesta 9 en organisk liten värld av korrespondenser och berättelse. I minnet, för att nu fullborda bilden, antar den en längst inne en kristallin struktur:

The deep of the modern är en juvel bland de senaste årens biennalutställningar. En diamant.

Man brukar säga att Manifesta är en biennal för ung europeisk konst. Det stämmer inte helt på den här upplagan. Den är en utställning om europeisk historia och europeiskt nu utifrån en kartläggning av som var en grundförutsättning för kontinentens framgångar.

Någonstans anar man snävare budget än för tidigare Manifestabiennaler, liksom tydligare krav från värdregionen på kopplingar till den. Men om resultatet blir så här finns det ingen som helst anledning att sörja det.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!