I 30 år har Sverige haft en okänd liten lag som kan utföra ett märkligt förvandlingsnummer: den kan förvandla serieteckningar till barnporr. Den 13 oktober 2009 fick den här lagen äntligen ett fall att bita i. Då gjorde polisen husrannsakan hos mangaöversättaren Simon Lundström, som i en vårdnadstvist anklagats för att ha förgripit sig på sin dotter.
Han friades från alla anklagelser om övergrepp, men blev i stället åtalad för 51 amatörteckningar av japanska seriefigurer som hittades i hans dator. Uppsala tingsrätt ansåg att teckningarna var barnporr och dömde honom den 30 juni 2010 till 24 800 kronor i böter. Allt material på hans beslagtagna hårddiskar förstördes, även sådant han inte var åtalad för, berättar Lundström.
– Jag blev av med väldigt mycket. Gamla familjefoton och gammalt arbete och sånt som jag har sparat på mig. Det är ungefär samma logik som att säga att vi hittade en pistol i din byrålåda, så vi brände ner hela ditt hus.
Lundström och hans försvarare Leif Silbersky överklagade till Svea hovrätt, som meddelade sin dom den 28 januari 2011. "Några av de avbildade karaktärerna har kattliknande öron och svansar medan vissa saknar näsa eller mun", konstaterade hovrätten. Ändå kom hovrättspresidenten Fredrik Wersäll och hans kolleger till följande slutsats:
"Även om ett fåtal av bilderna inte i alla detaljer framstår som verklighetstrogna, råder det inte någon tvekan om att de föreställer människor." Tolv av teckningarna friades dock i hovrätten. Straffet på 80 dagsböter stod fast, men eftersom Lundström under tiden blivit av med jobbet sjönk beloppet till 5 600 kronor - Bonniers, som anlitat honom som översättare i åtta år, ville inte längre behålla honom efter tingsrättens dom.
Fallet prövas nu i högsta domstolen. Deras beslut väntas efter årsskiftet; alla som intresserar sig för rättssäkerhet och konstnärlig frihet borde se fram mot det med spänning. Det handlar inte bara om Simon Lundström längre: i våras skrev Johanna Koljonen att hennes seriehandlare inte vågade ta hem vad hon ville läsa (Fokus, 27/5).
– Förläggare och serieskapare är väldigt nervösa, säger Fredrik Strömberg, ordförande för Seriefrämjandet. Tecknare undrar vad de får göra, om de måste poängtera att en person är över 18.
Även om domarna kan framstå som absurda kan man inte säga annat än att tingsrätten och hovrätten har dömt enligt lagen (Brottsbalken, 16:10 a). Den viktigaste frågan som mangamålet väcker är därför: hur fick Sverige en lag som gör att tecknade fantasier kan dömas som barnporr?
Läser man utredningar och propositioner visar det sig att lagstiftarna har snubblat från den ena dåligt tänkta lagen till den andra. Det började med att Sverige avkriminaliserade pornografi 1971.
Sedan 1965 hade en kommitté under ledning av Sven Romanus arbetat med att se över yttrande- och tryckfrihetslagstiftningen. 1969 överlämnade kommittén delbetänkandet Yttrandefrihetens gränser (SOU 1969:38) där man föreslog att den dåvarande pornografilagstiftningen borde avskaffas. Den gamla lagen utgick inte från någon omsorg om de medverkande: porr var brottslig eftersom den sårade "tukt och sedlighet".
Kommittén, liksom flera remissinstanser, ville dock att porr som innehöll sexuella övergrepp på barn eller andra utpräglat sadistiska skildringar även fortsättningsvis skulle vara kriminaliserad.
Det ville däremot inte justitieminister Lennart Geijer (S). "Ett sådant förbud står emellertid enligt min uppfattning i strid mot grundtanken bakom förslaget att upphäva straffbestämmelsen om sårande av tukt och sedlighet, nämligen att den enskilde i vidaste möjliga utsträckning själv bör få bestämma vilka framställningar i olika media han vill ta del av", sade han vid en föredragning på Slottet (refererat i proposition 1970:125).
Därmed blev all porr tillåten, inklusive barnporr. Enligt förarbetena till senare lagstiftning såldes barnporr öppet i porrbutiker under 70-talet. Det dröjde inte länge innan pendeln började svänga åt andra hållet. 1977 tillsatte Romanus, som då var justitieminister (opolitisk) i Ola Ullstens regering, en ny utredning, Yttrandefrihetsutredningen, med uppdrag att utreda frågan om en ny yttrandefrihetsgrundlag. Av direktiven framgår att Romanus önskade sig "en försiktig utvidgning av det straffbara området": porr som skildrade övergrepp på barn skulle kriminaliseras. Året därpå lämnade utredarna delbetänkandet Barnpornografi.
Det är här det händer. "En straffbestämmelse om barnpornografi bör gälla bilder av alla slag", skriver utredarna. "Också tecknade bilder avses." Hur motiverar de det? "Det kan inte uteslutas att levande modell använts som ett led i produktionen av dem."
Utredningens ordförande var chefredaktören Hans Schöier. Övriga ledamöter var författaren Anders Ehnmark, riksdagsledamöterna Bertil Fiskesjö (C), Lisa Mattson (S), Olle Svensson (S) och Per Unckel (M) samt Anders Ljunggren, ordförande för Centerns ungdomsförbund.
I dag är Ljunggren Sveriges ambassadör på Island. Om fiktion kan dömas borde lagen ändras, säger han på telefon från Reykjavik.
I utredningen förekommer inte ett enda exempel på att folk har tecknat barnporr efter verkliga övergrepp. Jag frågar Ljunggren om de kände till några sådana fall.
- Nej. Jag tror inte att det var något sådant konkret fall, utan det var bara en insikt om att sådana fall skulle kunna före ligga.
Om man kriminaliserar alla typer av bilder som om de förutsatte ett övergrepp, vad händer då med principen att brott måste kunna styrkas? Enligt proposition 1978/79:179 var det bara tre av 27 remissinstanser som uttryckligen protesterade mot att lagförslaget innebar att teckningar efter fantasin jämställdes med bilder av verkliga övergrepp: Stockholms tingsrätt, Sexualbrottskommittén och Författarförbundet. Pressombudsmannen Lennart Groll ville gå ett steg längre och även kriminalisera text.
Romanus stödde utredarnas förslag att även kriminalisera teckningar. "Bilder av denna typ är kränkande för barn överhuvudtaget, inte bara för det barn som kan ha använts som modell", skrev han i propositionen. Därmed blandade han ihop två skilda motiveringar, en sammanblandning som sedan återkommer så gott som varje gång barnpornografi diskuteras. Dels är barnporr brottslig för att det avbildade barnet har utsatts för ett övergrepp, ansåg han, dels är den brottslig för att den kränker barn i allmänhet.
Men den ena motiveringen förstärker inte den andra, de utesluter snarare varandra. Om barnporr kränker barn i allmänhet behöver man inte kunna peka på att ett enda barn har utsatts för ett övergrepp.
Från den 1 januari 1980 blev det olagligt att framställa eller sprida barnporr. Den nya lagen infördes i grundlagens Tryckfrihetsförordning (TF), bland undantagen om förtal, uppvigling och annat som inte åtnjuter grundlagens skydd. Svårare var det inte att driva igenom en lag som kriminaliserar tecknade fantasier.
Därefter fortsatte debatten om barnpornografi, bland annat på grund av två stora barnporrhärvor som avslöjades i början av 90-talet. 1996 var regeringen värd för ECPAT:s första världskongress mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Under kongressen framstod det som pinsamt att Sverige ännu inte hade kriminaliserat innehav av barnporr och Göran Persson gav order om att det skulle ske (DN 1/9 1996).
Justitierådet Ingegerd Westlander fick i uppdrag att leda en ny utredning, Barnpornografiutredningen. Utredarna lämnade sitt betänkande Barnpornografifrågan. Innehavskriminalisering mm följande år (SOU 1997:29).
När utredningen gick på remiss handlade diskussionen främst om att utredarna borde ha brutit ut barnpornografin ur grundlagen. Att kriminalisera innehav av visst slags material låter sig inte gärna förenas med TF:s principer. I det slutliga lagförslaget (proposition 1997/98:43) flyttades barnpornografin därför från TF till Brottsbalken. Enligt Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, tänkte man inte riktigt rätt den här gången heller. Barnporren hamnade i Brottsbalkens kapitel 16, "Om brott mot allmän ordning", i stället för kapitel 6, "Om sexualbrott", vilket hade varit naturligare, om det viktigaste var att skydda barn mot övergrepp.
Däremot gjorde remissinstanserna ingen stor sak av att förbudet mot teckningar följde med in i den nya lagen. Tre av 85 remissinstanser var 1997 kritiska mot detta: BRIS, Författarförbundet och Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. Justitieminister Leila Freivalds (s) körde över deras invändningar.
"Kopplingen till ett konkret sexuellt övergrepp saknar relevans för frågan om en bild är straffbar som barnpornografi eller inte", skrev hon i propositionen. Samt: "Huruvida en viss bild framstår som verklighetstrogen eller inte saknar betydelse för frågan om straffbarheten."
Freivalds anslöt sig till uppfattningen att alla barnpornografiska bilder, även fiktiva, kränker barn i allmänhet. Vad en minister skriver i sin proposition är viktigt, eftersom det är dit svenska domstolar går när de undrar hur en lag ska tolkas, vilket hovrätten gjorde när den dömde Lundström.
Den där allmänna kränkningen som så många hänvisar till - hur går den egentligen till? Om barn i allmänhet kränks av teckningar som de inte har sett, varför kränks de inte i lika hög grad av texter som de inte har läst?
Dessutom är kränkningen underligt selektiv. Om jag inte får klä av tecknade fantasifigurer, varför får jag skjuta dem? Kränks inte barn i allmänhet om någon tar livet av ett tecknat barn? Svaret är förstås att det inte handlar om barnen utan om vissa vuxna. Nämligen de vuxna som ännu inte har gjort klart för sig själva vad de tycker är värst - en teckning eller ett övergrepp mot ett barn - och som av ren bekvämlighet föredrar att döma båda med samma lag.
Där står vi i dag. Vi har gått varvet runt och betraktar tecknade fantasier som ett brott mot tukt och sedlighet. Jag har frågat justitieminister Beatrice Ask (M) om hon är nöjd med det. Ministern har inte svarat.
Håkan Lindgren