Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Man vill tapetsera väggarna med boken"

Bim Eriksson. Foto: Gabriel Liljevall
Bim Eriksson. Foto: Gabriel Liljevall
Omslaget till "Det kändes lugnt när mina känslor dog".

Konstnären Bim Eriksson debuterar med "Det kändes lugnt när mina känslor dog".

Björn Barr sätter tänderna i en politisk samtidsskildring.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Grafisk novell

Bim Eriksson

Det kändes lugnt när mina känslor dog

Kartago, 157 s.

Har jag inte läst den här boken, tänker jag först. Men nej, det här är konstnären, aktivisten och serietecknaren Bim Erikssons debut.

Så slår det mig: Hennes teckningar måste ha letat sig in i mitt undermedvetna. De har flimrat förbi i mitt Instagramflöde i månader. Skeva, hålögda figurer som oblygt stirrar från toabåsens väggar på en av Stockholms största nattklubbar. Hon har varit där - kanske på fler ställen? - och lämnat sin signatur.

Det är en inte helt oväsentlig detalj i sammanhanget. I den sista seriestrippen skildrar hon hur hon, efter att plötsligt ha blivit lämnad av sin snubbiga kille, går runt på stadens krogtoaletter och ritar just den teckningen. Budskapet är också detsamma: "Jag tänker vara överallt tills du bryr dig!"

Symptomatiskt, för det här är en bok om kärlek.

Kanske bara inte i dess traditionella tappning.

Skapar trygga rum

För när männen sviker (vilket verkar vara ett stående tema i Bim Erikssons universum) står tjejkompisarna troget vid hennes sida. I sina Ann-Sofie Back-tischor och Calvin Klein-underkläder lyfter och stöttar de varandra, skapar egna trygga rum. För övrigt samma process som verkar pågå överallt just nu; kroppsaktivism på Instagram, slutna tjejgrupper som "Pink room" på Facebook, politiska sminkbloggar.

Gudarna ska veta att det inte har varit någon brist på politiska seriealbum de senaste åren, men det här är ingen sömnig nyprogg. Bim Eriksson – vars teckningsstil befinner sig i ett härad någonstans mellan Linda Spåman och Nina Hemmingson – låter berättandet stå i första rummet.

Man vill liksom riva ut i stort sett varenda sida och tapetsera väggarna där hemma. Eller ännu hellre – klistra upp bilderna på elskåp och lyktstolpar så att alla kan ta del av budskapet.

I en serieruta läser hennes alter ego DN Kultur. Tittar man noga kan man se hur hon har ritat in en recension av just den här boken, strax nedanför ett par artiklar om Seinabo Sey och Silvana Imam. Kanske morgontidningen borde lyssna på hennes finstilta uppmaning och plita ner några rader.

Jag vet faktiskt inte när jag senast läste något som kändes så samtida.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!