Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Man ska inte undervärdera publiken"

Lena Willemark får Expressens musikpris Spelmannen 2017. Foto: FOTOGRAF ELLINOR COLLIN
Statyetten Spelmannen. Foto: LINDA FORSELL
Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Lena Willemark får Expressens musikpris 2017.

Gunilla Brodrej träffar spelmannen, sångerskan och kompositören i ett gränslöst samtal om musik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

EXPRESSENS KULTURPRISER | SPELMANNEN. Hon har delat loge med Monica Zetterlund, blivit jagad av kärleksrusiga hämndlystna tonårsfans, kört krogshow med Gals and pals och fått dignitärerna på Nobelfest, Polarpris och prinsdop att titta upp och undra vad tusan det var som hände. 

Men det började långt tidigare. Lena Willemark är skogvaktardottern från Evertsberg i Älvdalen som gick i lära hos spelmännen Ekor Anders och Sväs Märta, hängde med de sjungande tanterna på fäboden, kulade in korna. 

– Hela min barndom i byn var väldigt ålderdomlig, men jag minns också när jag var sex år och satt på pappas axlar och tittade in när Hep Stars spelade på bygdegården 1966. 

Hennes mamma var duktig på att teckna och sjöng mycket med barnen. Men när Lena växte upp var pappa ofta väldigt sjuk åt hjärtat och det blev krisfärder in till lasarettet. 

– Vi fick gå och lukta på hans tröja för att inte glömma bort honom. 

Det här gjorde att Willemark tillbringade mycket tid med andra vuxna i byn. Hon hörde hur tanterna tog i och svor med djuren och kände att det var okej. 

– Man fick möjlighet att hyvla bort det där uppfostringsskalet, säger hon.

Prins Gabriels dop

Det är omöjligt att tänka sig den svenska folkmusiken utan Lena Willemark. Hon har bildat skola med sin röst och sitt fiolspel, men hon är även ett stort namn inom jazzen och i viss mån även inom konstmusiken. Aldrig slätstruken, aldrig förutsägbar, alltid med sin unika fäbodvallsglamour och konstnärliga integritet. Man jiddrar inte med Willemark. På prins Gabriels dop stod hon för musiken på prinsparets begäran, eftersom Sofia också kommer från Älvdalen.

– Genom tiderna har luspanka folkmusiker gjort en låt som gåva vid högtider. En brudmarsch eller en gånglåt. Så jag gjorde en sång på älvdalska, ”Ad Gabriel”, inte med tanke på att han är prins, utan för att det är ett nyfött barn. 

Willemark nynnar en stump på det säreget vackra älvdalsmålet och översätter: ”Var trygg, Gabriel. Vi har dig under våra vingars beskydd. Låt hjärtat ditt vara öppet och låt modet följa dig på din färd. Du ska veta att människan är kärlek”.

Den andra sången under dopet var en sydafrikansk barnvisa. Jag undrade lite över varför hon valde just den, men Lena har en adopterad dotter från Sydafrika och när hon och hennes man var där för att ta emot henne sjöng barnen på dagiset vid fosterhemmet för lilla Eira, som då var 2,5 månad: ”Think of me, forget me not”. 

– Det är verkligen hennes sång, säger Willemark och det stockar sig lite i halsen.

Max Martin gapade

Hennes musik börjar ofta med en sorts rumskänsla av här och nu, ett tillstånd och en sorts insvängning – först efter en stund kommer det nåt mer konkret. Så var det även på Nobelunderhållningen vilket kändes rätt djärvt i den lokalen och för den publiken, som försätts i en sorts osäkerhet. 

På Polarprisgalan sjöng hon "O tysta ensamhet" med Väsen. Först kulade hon. Max Martin gapade. Sedan följde fyra minuter kärv sång inklusive otempererade kvartstoner. Kungen nickade gillande. Och sedan drog svänget igång med Luciano Berios azerbadjanska folksång. Jag kan svära på att Max Martin fällde en tår då. Ernst Kirchsteiger log i varje fall. Och kulturministern strålade. 

– Man ska inte undervärdera publiken. När en människa får tillfälle att möta folkmusik för första gången får man oftast väldigt starka reaktioner. Visst är det underbart att spela för dem som har valt att gå på konsert, men det är också häftigt att få uppleva hur folk känner att det förändrade deras liv, eller åtminstone deras sätt att lyssna på musik.  

Nuförtiden får Lena Willemark mycket respekt för sin musik, men så har det inte alltid varit. 

– Eftersom jag har levt med en operasångare så länge så vet jag hur olika vi har värderats. Vem som får de mesta resurserna. Han är operasångare och jag ”håller på med folkmusik”.

Hur har det yttrat sig?

– Ja, till exempel genom att vi har fått väldigt olika betalt på samma jobb, säger hon. 

Uppdelningen mellan konstmusik och folkmusik i sig är ju konstruerad. De här konstformerna har alltid befruktat varandra. Det märks inte minst på den klassiska Lena Willemarks skiva "Dansa" från 2016, som hon gjorde tillsammans med den klassiska violinisten Cecilia Zilliacus.

Duett med Louis Herrey

Och Willemark har varit verksam inom många genrer genom åren. Musiken är viktigare än rubriken. Men det mest otippade var nog för 30 år sedan, när hon körade bakom Herreys.

– Jag var i 20-årsåldern och det var världens erfarenhet. Man lärde sig den riktiga popturnésvängen med skrikande fans och folk som ville riva ut ögonen på mig för att jag sjöng duett med Louis

Nästa grej att lära sig var att gå i högklackat. Den legendariska vokaljazzgruppen Gals and pals behövde en ny sopran och då blev det krogshowsvängen med Monica Dominique, Svante Thuresson och de andra på Berns. Tage Danielsson regisserade.

Borde raka benen

– Det var fantastiskt och stå där mellan Svante och Monkan och så modigt av dem att tänka att jag skulle passa in där. Men efter premiären på Berns kom koreografen Hans Marklund fram till mig och tipsade om att jag kanske borde tänka på att raka benen. Haha! Det hade jag aldrig gjort i hela mitt liv! Jag hade nätstrumpor och det var bakljus så det stod ut som änglaull kring mina ben. 

På Södra teatern var hon med i Beppe Wolgers kabaret. Han älskade när hon bröt på älvdalska så hon läste högt ur hans "En kos dagbok" och sjöng och kulade – och delade loge med Monica Zetterlund.

Fantastiskt. Men det var inte riktigt du ändå?

– Jag är ingen Sarah Vaughan, men jag tycker om den sorts jazz där jag kan vara mig själv och prata mitt språk. Det måste kännas ärligt.

Willemark har fått fem grammisar, bland annat för "Nordan" med Ale Möller 1995, som också fick stort internationellt genomslag. Hela folkmusikrörelsen peakade ett tag i mitten av 1990-talet. Men även om medierna vänt sig åt ett annat håll har publiken funnits där hela tiden. Och den senaste skivan "Blåferdi" är en beställning från Sveriges Radio.

Det mörknar utanför de höga fönstren. Teet har kallnat och det är dags att fara hem.

I en av dina kompositioner på skivan "Blåferdi" dyker en svartfågel upp. Och en alldeles särskild stämning uppstår kring det ordet. Vad handlar det om?

Efter en tyst paus blir Willemarks röst dov.

– Det var när jag åkte buss upp till Evertsberg en av de sista gångerna, när min mamma och pappa levde. Det var snö och min syster satt jämte mig. En svart korp kom flygande, precis utanför vårt fönster, och den flög med bussen – länge. Då öppnade sig sorgen. Det var som att jag flög med korpen, i den där snön.

 

MOTIVERING

En säregen stämma som rör folk och fä och gör det gamla nytt i jazzklubbar, konserthus och slottskapell. Det finns ett före och ett efter urkraften från Älvdalen.

 

I juryn ingår: Gunilla Brodrej, Hanna Höglund, Eric Schüldt och Lars Sjöberg.

 

TIDIGARE PRISTAGARE

1957: Sven-Erik Bäck

1958: Sixten Ehrling och Göran Gentele

1959: Karl-Birger Blomdahl

1960: Gösta Nystroem

1961: Eric Ericson

1962: Matts Arnberg

1963: Allan Pettersson

1964: Herbert Blomstedt

1965: Nils L. Wallin

1966: Folke Abenius

1967: Ingvar Lidholm

1968: Stockholms filharmoniska orkester

1969: Jan Johansson

1970: Cornelis Vreeswijk

1971: Sten Broman

1972: Evert Taube

1973: Lars Gullin

1974: Arnold Östman

1975: Hilding Rosenberg

1976: Frans Helmerson

1977: Marie Selander

1978: Freskkvartetten

1979: Erik Saedén och Monica Zetterlund

1980: Olle Adolphson

1981: Sven-David Sandström

1982: ABBA

1983: Eric Sahlström och Jan Ling

1984: Monica och Carl-Axel Dominique

1985: Gotlandskvartetten och Kroumata

1986: Anders Eliasson

1987: Gert Palmcrantz och Povel Ramel

1988: Nils-Erik Sparf och Elisabeth Erikson

1989: Snyko (Stockholms nya kammarorkester)

1990: Kjell Alinge

1991: Norrlandsoperan

1992: Svante Thuresson

1993: Anders Hillborg

1994: Leif Segerstam

1995: Musica Vitae

1996: Karin Rehnqvist

1997: Anne Sofie von Otter

1998: Hans Gefors och Bob Hund

1999: Freddie Wadling

2000: Helen Jahren

2001: Mats Gustafsson

2002: Fläskkvartetten

2003: Georg Riedel

2004: Paula af Malmborg Ward

2005: Svenska kammarorkestern

2006: Nina Stemme

2007: Salem Al Fakir

2008: Maria Lindal

2009: The Knife

2010: Helen Sjöholm

2011: Åke Holmquist

2012: Charlotte Engelkes

2013: Edda Magnason

2014: Malena Ernman

2015: Håkan Hellström

2016: Victoria Borisova-Ollas

PODCAST – Hör Gunilla Brodrejs intervju med Lena Willemark från 2013 där hon bland annat förklarar varför hon inte ställt upp i Melodifestivalen.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Gunilla Brodrej här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!