Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Man önskar att folk kunde skärpa sig"

Peter Fröberg Idling. Foto: Ylwa Yngvesson
ARBETSLÄGRETS OFFER. Under snön i Vorkuta vilar krigsfångarna som föll offer i sovjetiska arbetsläger under andra världskriget. Foto: Ivan Sekretarev
Vitryssland 1943.

Åsa Linderborg fortsätter att stämpla sina meningsmotståndare som "liberaler" och "revisionister".

Peter Fröberg Idling summerar debatten om Sovjetunionen under andra världskriget.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Rysslandsdebatten

En tidslinje över turerna om Sovjetunionens insatser under andra världskriget.

30 januari

Med anledning av Förintelsens minnesdag skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet att Sovjetunionens insatser mot nazismen har osynliggjorts i "dagens russofobiska klimat": "I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia, och det har man lyckats ganska bra med."

5 februari

Kulturskribenten Stefan Ingvarsson svarar i Expressen: "Det som verkar störa [Linderborg] är snarare att man samtidigt börjar korrigera efterkrigstidens Moskvastyrda historieförfalskning [...]."

7 februari

Linderborg i Aftonbladet: "Genom att påstå att all systemkritik leder till Gulag har man försökt slå ner den nya, unga vänster som uppstod när muren föll och nyliberalismen bredde ut sig över världen."

11 februari

Ingvarsson i Expressen: "Linderborgs paket av påståenden är oroväckande samstämmigt med den världsbild som förs fram av dagens ryska maktelit."

11 februari

Linderborg i Aftonbladet: "[D]et luktar zyklon b om hans [Stefan Ingvarssons] revisionism."

19 februari

Författaren Peter Fröberg Idling går in i debatten i Expressen till försvar för Ingvarsson: "Att något ont förgörs av något ont gör inte det senare gott. Min fiendes fiende kan faktiskt förbli även min fiende."

23 februari

Linderborg i Aftonbladet: "Man måste förhålla sig till den historia som faktiskt ägt rum, även om det är mentalt behagligare att dikta ihop en berättelse med enkla alternativ där gott står mot ont. För den sortens historia har vi Sagan om ringen."

10 mars

Historieprofessorn Kristian Gerner anklagar Åsa Linderborg för att ha en förljugen historiesyn i Expressen: "Sovjetunionen räddade inte världen från nazismen, som Åsa Linderborg påstår, på annat sätt än att man försvarade sig när paktpartnern gick till anfall."

17 mars

Författaren Ulrika Kärnborg i Expressen: "Nu verkar det som om Kreml-retoriken, späckad med referenser till Stalin-årens förlorade "guldålder" har nått Sverige."

5 april

Jan Guillou viger sin kolumn i Aftonbladet åt Rysslandsdebatten: "I framför allt den andra kvällstidningen har det någon tid radats upp en serie röriga men mycket ilskna ­påståenden med innebörden att det egentligen alls icke var Sovjet­unionen som besegrade Nazityskland."

9 april

Erik Helmerson anklagar på DN:s ledarsida Jan Guillou för att fara med osanningar: "Här brakar alltså Guillou in som en sorts debattens hotellfyllo; han kommer alldeles för sent och bankar på fel dörr – men ingen kan ta ifrån honom att han bankar mycket högt."

10 april

Historieprofessorn Kristian Gerner i Expressen: "Påståendet om befrielsen från fascismen som skäl för Sovjetunionens krigföring är en efterrationalisering. Denna tes har emellertid inför 70-årsjubileet av segern med emfas förts fram i Aftonbladet av Åsa Linderborg och Jan Guillou."

14 april

Jan Guillou svarar i Expressen: "Befängt av Kristian Gerner".

21 april

Kristian Gerner svarar Jan Guillou kort och kärnfullt i Expressen: "Jag vill förtydliga: ja, Sovjetunionen segrade. Man behöll det man tagit tack vare pakten med Nazityskland och kunde dessutom ta ännu mera i krigets slutskede."

Man skriver att en politik som bryter mot mänskliga rättigheter och mördar miljoner människor är en politik man kan förstå men inte vara tacksam mot. Man får höra att man är motsägelsefull.

Man försöker säga att det som hänt inte låter sig underordnas ideologierna, att man måste se de större sammanhangen och att de som dödats av diktatorernas krigsmaskiner måste återges det människovärde de fråntagits. Man får höra att man sysslar med sagor.

Man bekänner sig till den frihetliga vänster som såväl Hitler som Stalin skrev högt upp på sina ändlöst långa dödslistor. Man får höra att man är en liberal konspiratör.

 

Man ser om ett tv-program, där en kulturchef säger att Dödens fält är en tragedi eftersom man nu förknippar vänstern med blodbad.

Man vill invända att den verkliga tragedin ändå måste vara att över 90 miljoner människor mist livet i kommunismens namn (sådana som en själv, sådana som ens barn, sådana som man ser vandra i vårsolen när man skriver det här, sådana som kulturchefer) men kulturchefen hör inte där bakom tv-rutan utan fortsätter bara att säga samma sak om och om igen.

Man hamnar i en kultursidesdebatt och inser att det inte var glasrutan som var problemet.

Man blir uppmanad att välja mellan att dö i pest eller att bli totalförlamad och när man tycker att det måhända är en märklig diskussion att ägna kultursidor åt 2015 så har man tydligen valt Hitler.

Man får veta att alla andra än Stalin är att skylla för andra världskriget och att vägen mot avgrunden anträddes 1933.

 

Man vill berätta om den tyska socialdemokratiska delegationen som 1932 bad sovjetiska ambassaden i Berlin om hjälp mot nazisterna och fick nej eftersom "Moskva är övertygat om att vägen till ett sovjetiskt Tyskland går genom Hitler".

Man vill berätta om folkomröstningen i Preussen 1931, där Stalin beordrade kommunistpartiet att alliera sig med nazisterna mot "socialfascisterna" det vill säga sådana som föredrog demokrati framför diktatur.

Man vill berätta om Stalins order att de tyska kommunisterna inte fick bilda enad front med övrig vänster när Hitlers väg till makten skulle hindras.

Man vill påminna om att Stalin hoppades att kapitalistländerna Frankrike och England och Tyskland skulle förgöra varandra.

 

Man vill påminna om att västdemokratierna hoppades att diktatorerna Hitler och Stalin skulle förgöra varandra.

Man vill påminna om att skulden ligger tung i alla inblandade makthavares knä, att realpolitiken gick före allt som sagts om den enskilda människans rätt till liv och frihet.

Man avfärdas som revisionist.

Man betraktar en bild som illustrerar kulturchefens debattinlägg, där Hitler sitter i bredd med Roosevelt och Churchill. Man läser i myrskrift att bilden är ett montage. Man funderar på innebörden av ordet revisionist.

Man tänker att bilden säger mer än tusen ord men inte de ord som kulturchefen har skrivit i sin text.

 

Man kallas skönande av en som oreserverat och leende mottagit pris i Lenins namn.

Man tänker att kritik emellanåt kan vara bättre beröm än beröm.

Man läser debattörer som beskyller varandra för att försöka revidera berättelsen om kriget, eftersom den som äger historien också äger samtiden.

Man tänker att den berättelsen bara kan ägas av de miljoner människor som nedtrampats i döden och inga andra.

Man önskar att intellektuell hederlighet kunde gå före maktspel och retoriska finter.

Man önskar att folk kunde skärpa sig, om inte för annat så av respekt för offren.

Man vet att det är en fåfäng förhoppning.

 

Peter Fröberg Idling är författare och medarbetare i Expressen Kultur. Hans hyllade reportagebok "Pol Pots leende", om den svenska delegation som besökte Kambodja under folkmordet, nominerades till det prestigefyllda Kapuściński-priset 2010. Hans senaste roman, "Sång till den storm som ska komma", nominerades till Augustpriset 2012.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.