Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Man måste vara snabb – annars hinner de ifatt

Sami Said.Foto: VIKTOR GÅRDSÄTER / NOK

Karantäntillvaron tvingar oss att umgås med våra grubbel dygnet runt. 

Sami Said beger sig ut på cykel för att driva ut oron genom händer och ben.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. När du inte längre tillåts resa med tunnelbanan, tåget eller flyget, kan du vinna tillbaka din frihet med cykeln. Min är blå, förrädisk som bäckahästen, köpt från återvinningen för ett par hundra kronor. Hjälmen är dyrare, med svensk MIPS-teknologi som skyddar huvudet från ökad dumhet. Låset är dyrare, det ska hålla undan tjuvhänder. 

Man måste vara snabb, annars hinner de ifatt. 

Fly från soffan och katters dömande blickar, från datorskärmen och presskonferenser. Ständigt läsa och titta och aldrig bli mätt, det har blivit en sjukdom i sig.  

Längre och längre bort, jag vill se hur långt jag orkar, och jag vill se mig omkring. Det egendomliga näsduksträdet i Eriksdalslunden. Den japanska trädgården i Bagarmossen. Nya vatten, nya vyer. Jag söker efter bortflugna papegojor.

Villaområden ilar jag förbi, trots att jag egentligen helst vill stanna, beundra de välskötta trädgårdarna, hoppa i studsmattorna. Jag vill inte göra folk där ängsliga, jag vill att de ska känna sig trygga. Vid middagsbordet ska de säga till varandra: i dag har jag inte känt en enda negativ känsla. 

Minns du vad jag sa sommaren 2012, skriver jag. Självupptaget, ja, men jag måste få visshet.

Karantän borde passa mig perfekt, färre kontakter, färre sammanbrott, men för att hålla hjärnan någorlunda balanserad behövs många distraktioner. Nu är vi hänvisade till att umgås med våra hjärnspöken. Mina kräver att jag ska grubbla över all skit jag sagt och gjort. Så fort jag är still sätter de igång. Kan vara en replik jag yttrat för flera år sedan, en oskyldig, meningslös replik. Tänk om si, tänk om så, och efter ett par vändor har den blivit ett brott. Jag har sårat någon, krossat honom, ännu värre, vad är värre? Enda sättet att gå vidare är att skicka ett mejl och be om förlåtelse. 

Minns du vad jag sa sommaren 2012, skriver jag. Självupptaget, ja, men jag måste få visshet. Tyckte du att jag gick för långt? Var det därför vi slutade hänga? Skulden känns för stor och jag skickar en gåva med posten.

Tills jag får svar sover jag inte, äter jag inte. Jag cyklar. Skymning, men flera personer är ute på sina kolonilotter och gräver. De flyr, de med. Viss oro driver man bara ut genom händerna och benen.   

På morgonen kommer svaret. Vad snackar du om? Han hade inte tagit illa upp. Återförsäkring heter det, känns bra i ett par sekunder, sedan arbetar hjärnan igen. En slinga av skräckscenarier, tvångsmässiga ursäkter och tillfällig lindring. Runt och runt.

Mycket kan man stå ut med, inte oljud. Ett knirrande från bakdäcket retar mig i veckor. Cykelreparatören säger att han har fullt upp, just nu kommer vi alla till honom med våra skrotcyklar. Corona har förvandlat mig till ett flockdjur.

Just ett sådant misstag skulle jag gjort om jag varit i hans ställe. Redan första dagen på jobbet skulle jag tryckt på knappen. Han är jag.

Inom mig finns samma rastlöshet som du känner, som varenda en av oss tydligen känner. Den breder ut sig över hela landet och slukar vårt tålamod och vårt vett. I tidningarna läser jag att psykvården räknar med en brant ökning av antalet nya patienter. Tills vidare måste vi hålla ut genom att cykla, paddla och gräva. Staden är grön och myllrande och den får något att hända inom oss. Aldrig förut har jag tagit så många turer till ingenstans. Det är alltid andra där, jag måste genast vända.  

Om oron blir överväldigande rekommenderar Folkhälsoministeriet att du undviker droger, begränsar nyhetsflödet och fortsätter stiga upp och lägga dig som förr. Ett annat beprövat sätt att stå ut med sig själv är att frossa i andras misstag. Det måste vara en av våra mest grundläggande instinkter. Är inte du också lättad att du är du och inte den iranska missiloperatör som råkade skjuta ner ett passagerarplan? Förmodligen drabbades han av panik och missuppfattade utslag på radarn. En lojal soldat, han ville rädda sitt land Först en missil och kort därefter en till. 176 döda, en internationell kris. Åtminstone är vi inte skyldiga till det. 

Eller? Just ett sådant misstag skulle jag gjort om jag varit i hans ställe. Redan första dagen på jobbet skulle jag tryckt på knappen. Han är jag. 

Lättnaden varade alltså i fem sekunder. Imorgon är det min tur, inser jag.

Jag hör en röst som om den vore långt borta: hallå, hur gick det?

Någon tidigare ägare har sprayat cykelramen för att gömma rosten, men slarvat. Däcken är fläckvis blåa. På sadeln har det mjuka slitits av, någon har ansträngt sig för att göra cyklandet oangenämt. Efter ett par månader till av semi-karantän kommer jag ha stålröv.  

Lägg ner, svarar en annan bekant.  För tusende gången, jag är inte arg. Tack för boken.

Tidig gryning, från parkeringen kommer en bil. Långsamt, det går så långsamt, ändå hinner ingen av oss tvärbromsa. Jag omges av ett bländande ljus, ett varmt ljus. Armar omfamnar mig. Blir jag uppstrålad till moderskeppet? Jag föreställer mig varelser av ljus, kärleksfulla varelser, troligen håller jag inte måttet, det är därför de skickar tillbaka mig.

Jag hör en röst som om den vore långt borta: hallå, hur gick det? Det är bara vanliga ögon, en vanlig mun, ett stockholmsansikte. 

Ursäkta, säger han, jag såg dig inte.  

Ursäkta, säger jag.

Mitt fel, hans fel, fram och tillbaka tills han låter mig ta skulden. 

Kroppen värker, cykeln är döende, men längst in känns det okej. Jag är fri, jag har fått mitt straff. I fem sekunder stannar känslan.  

Åter till återvinningen. Därifrån med en ny blåsprayad värdelös cykel.  

 

Av Sami Said

Sami Said är författare och medarbetare på Expressens kultursida.