Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

"Man måste ta vissa risker, annars får man inget sagt"

FAST I IRAN. Maryam Moghaddam kan inte återvända hem till Masthugget. Bilden är hämtad från filmen "Closed curtain" som får svensk premiär på Göteborgs filmfestival.
Foto: Celluloid dreams

Den svensk-iranska skådespelaren Maryam Moghaddam är sedan ett halvår  förbjuden att lämna Iran, efter att ha medverkat i en film. Jonas Holmberg har träffat henne.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Maryam Moghaddam kliver av flygplanet på Teherans flygplats. Hon är nervös. Hon kommer direkt från Berlins filmfestival där hon i februarikylan och kamerablixtarnas sken har presenterat "Closed curtain", filmen som hon spelat in med den iranske regissören Jafar Panahi några månader tidigare.

Panahi är en av Irans mest framstående regissörer, men dömdes för snart tre år sedan till sex års fängelse och 20 års arbetsförbud för "propaganda mot regimen". "Closed curtain" spelades därför in under största hemlighetsmakeri, bakom neddragna gardiner.

Men efter att filmen visats på en av världens största filmfestivaler hade myndigheterna givetvis uppmärksammat vad som hänt. Det var dessutom inte första gången som Jafar Panahi bröt sitt arbetsförbud - redan 2011 satte han filmvärldens strålkastarljus på Iran genom att smuggla ut protestfilmen "This is not a film" till Cannes filmfestival gömd i en födelsedagstårta.


Jafar Panahi.
Foto: Foto: Jan Bauer

Nu hade Panahi lyckats spela in en film i hemlighet - igen. Den här gången spelar Maryam Moghaddam en av huvudrollerna.


Maryam visste att hon riskerade allt när hon valde att arbeta med Panahi. Och att återvända till Iran efter att den hemliga filmen blivit en världsnyhet var förenat med stor fara, men hon ville till varje pris träffa sin mamma som fått en hjärntumör. Hon är orolig när hon närmar sig tullen, men samtidigt förhoppningsfull eftersom det trots allt gick bra den andra vägen, när hon reste från Teheran till Berlin.

Tulltjänstemannen tittar i hennes pass och låter henne passera. Hon andas ut och går mot utgången. Långa rulltrappor sträcker sig från tullen ner mot ankomstterminalen.

Maryam har hunnit halvvägs när rulltrappan plötsligt stannar. Hon vänder sig om och ser att hon är helt ensam. Men längst upp står en man. Det är han som har tryckt på stoppknappen. Han ropar hennes namn. "Är du Maryam Moghaddam?"


Sedan revolutionen har den iranska filmpolitiken balanserat fram och tillbaka mellan två önskvärda men oförenliga mål - dels att genom framgångsrik kulturexport legitimera landet i internationella politiska sammanhang, dels att hindra alltför kritiska röster att höras. Regimkrititska men framgångsrika filmare som Panahi har på så sätt varit både bra och dåliga för regimen.

Filmklimatet i Iran hårdnade radikalt under Mahmoud Ahmadinejads tid vid makten. Sedan hans tillträde 2005 har det blivit allt svårare att få de tillstånd som krävs för att spela in en film i Iran. House of cinema, den nationella organisationen för filmarbetare, har stängts. Många fler regissörer än Jafar Panahi har fått arbetsförbud.

Som 15-åring lämnade Maryam Iran. Nu är hon åter i landet, och får inte åka därifrån. Hon kan inte åka hem till sin lägenhet i Masthugget i Göteborg. När mannen som stoppade rulltrappan hade fört iväg henne till ett avsides kontor på Teherans flygplats konfiskerades hennes pass. När hon frågade varför fick hon inget svar, utan hänvisades istället till rättegångslokalen i Evin-fängelset. Väl på plats berättade hennes domare att rättegången redan hade ägt rum, i hennes frånvaro. Förutom utreseförbud hade Maryam dömts till arbetsförbud.


- Jag har överklagat domen. Efter domen åkte jag tillbaka till fängelset och skrev en överklagan. Jag vill ha en ny rättegång där jag kan vara med själv och försvara mig. Sen dess har jag varit där minst tio gånger och frågat vad som hänt, men jag har inte fått något svar, säger hon när när jag når henne på telefon i början av augusti.

Under tiden hon väntar på besked försöker hon ändå arbeta.

- Så fort jag är på lite bättre humör skriver jag. Jag bor i en lägenhet med min mamma. Jag försöker att göra något av tiden jag sitter hemma, så jag skriver mycket. Det är två långfilmsmanus jag håller på med.


Hoppas du fortfarande på en ny rättegång?

- Jag hoppas på det, och på att straffet ska mildras. Många hoppas nu på den nya regeringen. Kanske är den tvungen att förbättra förhållandena bland annat när det gäller politiskt straffade.

Dagen innan vi pratar med varandra tillträdde Irans nya president Hassan Rouhani, som överraskande vann presidentvalet i juni i år. Han har pratat om förändringar, men ingen vet ännu riktigt vad orden kommer att innebära, varken för samhället i stort eller för de politiskt dömda filmarbetarna, författarna och konstnärerna.

- Folk i filmbranschen pratar hela tiden om det, säger Maryam. Folk hoppas. Vi får väl se. Nu har han valt ministrarna. Hans kulturminister Ali Jannati är ganska okänd. Vi hoppades på att han skulle välja en reformist, men han har valt en man vi inte känner. Vi får se vad som händer med filmen.

Efter "hundratals" små dans- och teaterskolor i Sverige studerade hon fyra år i Teheran och fick till slut en roll i en film. Sedan dess har hon spelat in tio långfilmer i Iran. I Sverige har hon arbetat med teater, bland annat på Stadsteatern i Göteborg och Backa Teater.


När Maryam Moghaddam talar om hur det är att vara förbjuden att arbeta, ekar hennes röst av Jafar Panahis senaste film. "Closed curtain" är ett slags uppföljare till "This is not a film" från 2011, där regissören sitter i sin lägenhet med en ödla, beskriver filmer som inte blivit gjorda och diskuterar den pågående rättsprocessen med sin advokat. Processen slutade med att Panahi i dag kan röra sig fritt i Iran, men hans straff ligger kvar. Förutom att han inte får arbeta eller resa utomlands lever han under vetskapen att han när som helst kan hämtas för att sitta av de resterande åren av sitt straff.

Om "This is not a film" var en reflektion över diktatur, konstnärskap och tystnad, är "Closed curtain" ett ångestvrål från en filmregissör som fått betala dyrt för sitt stöd till den iranska oppositionen.

Precis som i "This is not a film" figurerar Jafar Panahi själv i filmen. I en scen påpekar en vän för honom att det finns mer än arbete i livet. Regissören som inte längre får göra film svarar ja, men säger deprimerat att "de sakerna är främmande för mig". Scenen följs av en självmordsfantasi, där Panahi långsamt går ner i havet. Det återstår över 17 år av straffet.


I dag har inte heller Maryam tillstånd att göra något alls. Hon har sökt hjälp på den svenska ambassaden, men de kunde inte göra någonting. Eftersom Iran inte erkänner dubbla medborgarskap spelar det inte någon roll att hon är inte bara är iransk medborgare, utan även svensk.

- Jag är svensk men född i Iran och därför fortfarande också iransk medborgare. Formellt så kan den svenska ambassaden bara skriva ett brev och be Irans utrikesminister att ge mig mitt pass tillbaka. Och ambassadören har sagt att de har skickat ett brev. Men de har inte fått något svar, vad jag vet. Många i Sverige kanske tänker att jag borde ha vetat, och att jag får skylla mig själv. Det kanske stämmer på något sätt.


- Men jag tror att man ändå måste ta vissa risker, annars får man aldrig något sagt i livet. Och att säga något är den minsta vi måste göra, till och med när det inte verkar som att något förändras.

Men Maryam fortsätter skriva, i sin mammas lägenhet i Teheran.

- Mitt ena manus är nästan färdigt. Det beskriver några människors liv i Teheran i extrem närbild. Någon gång... jag är helt säker på att jag någon gång kommer göra det till film.


FOTNOT. Texten är ett bearbetat utdrag ur filmtidsskriften FLM som släpps i dag.

Ett ögonblick,

Jonas Holmberg, mångårig medarbetare i Expressen kultur och grundare av filmtidskriften FLM, lanserar i dag en kampanj till förmån för Maryam Moghaddam.

- Maryams situation är djupt tragisk, och förtjänar mer uppmärksamhet. FLM:s chefredaktör Jacob Lundström och jag har därför tagit initativ till ett upprop till stöd för henne, där vi och en rad svenska filmarbetare kräver att den iranska regimen slutar kränka hennes mänskliga rättigheter. Stellan Skarsgård, Nahid Persson Sarvestani och Gabriela Pichler är några som skrivit under.
Vad hoppas ni uppnå?
- Den främsta förhoppningen är givetvis att uppropet ska förbättra hennes situation, men också att visa solidaritet med Maryams situation. Historien visar också att den iranska regimen i vissa lägen kan påverkas av internationell kritik. Just nu är det också ett speciellt gynnsamt läge, eftersom Hassan Rouhanis nya regering håller på att forma sin kulturpolitik.
Hur är situationen för filmarbetare i Iran?
- Den är fruktansvärt utsatt. Jafar Panahi och Maryam är bara två i mängden av filmarbetare som drabbats av regimens repression. Nästan alla de regissörer som gjorde den iranska filmen världskänd under framför allt 90-talet arbetar numera i exil. Men den senaste tiden har vi sett tecken på en möjlig ljusning. Bara häromdagen rapporterades att elva fängslade oppositionella har släppts fria, och branschorganisationen House of cinema återöppnades tidigare i veckan, efter att den stängts av den förra presidenten Ahmadinejad. Förhoppningsvis pekar dessa händelser ut en ny riktning för den iranska politiken.