Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag kunde inte springa ifrån min oro och sorg

Göran Greider och PM Nilsson springer Greiderloppet. Foto: SARA STRANDLUND
Victor Malm.Foto: IZABELLE NORDFJELL

Under 10-talet användes löpning som en bild för det framgångsrika livet. 

Victor Malm fortsätter springa, trots att inget av löftena infriades. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Det känns som en evighet sedan PM Nilsson och Göran Greider joggade runt Årstaviken och pratade om träningens relation till arbetarrörelsen, långloppens likhet med politiskt motstånd, hur stillasittande resulterar i borgerliga tankar och om hur löparboomen i västvärlden låg i fas med finanskrisen. Det senare är nog sant. Det andra säger mer om hur löpningen under ett par år i början av 10-talet blev ett slags metafysik som förklarade alltifrån politik och litteratur till hälsa och frihet. 

Jag läste ”Born to run”, Christopher McDougalls bästsäljare om löpningens naturliga nödvändighet, och jag läste ”Vad jag talar om när jag talar om löpning”, Haruki Murakamis fina lilla bok om löpningens närhet till litteratur. Jag minns de märkliga löparscenerna i Anna Odells märkliga film ”Återträffen”, en sorts paradigmatiska bilder för decenniets träningsideologi: den starka, självständiga och handlingskraftiga som genom stor ansträngning gör sig fri från det förflutna, eller ödet, allt ont och skapar sig själv på nytt. 

Och jag sprang själv, mer övertygad av de här bilderna än jag är riktig villig att erkänna så här ett drygt decennium senare. Ja, när prestationsmänniskornas favoritliknelse för sina ansträngningar, typ 2012, blev maratonloppet höll jag med, använde den själv, även om jag (tack och lov) aldrig fick för mig att sätta ett löjligt startnummer på bröstet och stampa med i löparhorderna som blev ett naturligt inslag i den svenska stadsbilden. 

Löpare i Midnattsloppet, Stockholm 2011. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Jag föredrog, som de flesta, att jogga ensam. Hela tiden övertygad om att det, någonstans, gjorde mig till en bättre person: starkare, mer uthållig, mer motståndskraftig, mindre benägen att falla ner i ett svart depressivt hål. Jag joggar fortfarande, trots att jag nu vet att inget av det där är sant. 

Mitt i allt gick jag nämligen sönder ändå, blev djupt olycklig, började äta venlafaxin och mirtazapin och imovane, gick i terapi och upp i vikt, blev ful, men fortsatte springa. Jag har fortfarande ingen aning om vad som hände, vad som orsakade mitt lilla lidande, jag vet inte om medicinerna hjälpte, men efter några år klev jag av dem, och kastades under utsättningen ner i en djupare, hårdare sorg än jag ens var i närheten av tidigare. 

Inget hjälpte. Inget fungerade. Det var hopplöst. Mina feta lår spände i byxorna och jag hade svårt att ens möta andra människors blick. 

Vad vill jag egentligen säga med det här? 

Ena foten framför andra i en timme, sedan är spegelbilden trevligare att möta.

Jag vet inte.

Det blev bättre. Jag vet inte varför. Det blev bara bättre. Mindre oro, mindre sorg. Det gjorde mig lite rädd i början, märkligt nog, det var som att jag inte hade någon kontroll, alls, inte kunde påverka hur jag mådde och kände, bara var utsatt för något stort jag saknade ord för, som länge var en stor del av mig men sedan försvann. Var borta. Inte för att jag gick i terapi. Inte för att jag åt medicin. Inte för att jag sprang. Bara så där helt orsakslöst, ganska plötsligt. 

Nu springer jag bara för att bli snyggare.

Hur slutar man? 

Ena foten framför andra i en timme, sedan är spegelbilden trevligare att möta. 

Okej, jag springer inte bara för att se bättre ut, även om jag tror att anledningen väger tyngre än andra. Jag springer också för att fortsätta springa, ungefär som att en anledning till att jag läser böcker är för att fortsätta läsa böcker. Ibland är det underbart. Ofta är mest något jag bara gör. Ibland är det tråkigt, jobbigt, irriterande. Men jag fortsätter. Befriad från, eller kanske berövad, illusionen om att det gör något särskilt med mig. Ena foten framför andra. 

I dag, snart ett decennium efter boomen, pratar nästan ingen om löpning längre, allra minst i termer av politiskt motstånd eller som en löjlig metafor för framgång, driv och vilja. Löparna ser man dock. Ensamma i lycra som passerar en i regnet, under en gatlampa, vid kassan på Ica. Jag brukar tänka att de också har fortsatt. Det är vackrare. 

För att bli lite snyggare? Det låter hopplöst.

Den rent konkreta förklaringen till att vi tränar, springer och lyfter vikter är ju ful och tjatig: vi lever stilla, sitter mest, äter för mycket, orkar ingenting, blir tunga och sjuka. Någonstans måste en kompensation in, annars sitter vi snart i soffan och sörplar sockervatten som hopsjunkna, streamingberoende blobbar allihop. 

Den vill jag inte kännas vid. Det är för banalt.

Så vad vill jag ha sagt? 

Jag vet inte riktigt, för även om jag från början sprang för att tidsandan tutade i mig att ett par bra dojor och Runkeeper skulle göra mig smart, snygg och framgångsrik, och senare för att betvinga eller hantera en sorg jag inte förstod mig på, har jag egentligen ingen aning om varför jag fortsätter, varför jag lägger så många timmar på något så enfaldigt och tomt som att sätta ena foten framför andra i lagom högt tempo. 

För att bli lite snyggare? Det låter hopplöst. 

Men kanske är det en bild av något. Eller ett sätt att acceptera att det inte är så mycket med det där vi kallar livet. Att det man drömmer om och önskar förmodligen inte kommer inträffa, det mesta passerar och glöms bort, min sorg var en sorg, ingenting särskilt. Jag vänjer mig vid allting. Det fortsätter bara. En dag sedan nästa, ena foten framför andra.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

Är Gardet feministernas Avpixlat?

Vad är Gardet? Detta avsnitt av Kultur-Expressen gästas av Cissi Wallin, personen bakom den omdiskuterade feministsajten.