Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Man dör inte längre för att man är gammal

Maria Josephson.Foto: Privat.

Den medicinska utvecklingen gör att vi inte längre inser att ålderdom och död hänger samman.

Maria Josephson ger ett historiskt perspektiv på coronapandemin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Det hänger en delvis outtalad fråga i luften när vi talar om den pågående pandemin. Varför gör vi allt det här, stänger av hela samhället, när de som drabbas allra hårdast tycks vara samma människor som varje år dör i vanlig säsongsinfluensa? Siffror från Italien, ett av de mest drabbade länderna än så länge, visar att en stor andel av de döda är män över 70 år med hjärt- och kärlsjukdom. 

Dessutom tycks delar av den utpekade riskgruppen inte bry sig. Under de gångna veckorna har medier rapporterat om bångstyriga 70-plussare som vägrar följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer. I sociala medier beklagar sig deras barn och barnbarn över att de uppoffringar vi alla nu gör är meningslösa. Men den här pandemin är annorlunda på fler sätt än att barn plötsligt vill låsa in sina föräldrar. Medicinhistorien ger ledtrådar, om vi ser bortom just pandemiernas historia. 

Sedan 1900-talets mitt är den medicinvetenskapliga utvecklingen en framgångssaga i överljudsfart. Antibiotikan, först i bruk 1941, gav läkarna ett effektivt medel mot bakterieinfektioner. Tuberkulos, lunginflammationer och sepsis blev behandlingsbara tillstånd. Parallellt förbättrades diagnostiken, särskilt från 1950-talet och framåt. Där man tidigare endast hade suddiga skuggor på en röntgenplåt gav uppfinningar som finnålsbiopsi och senare MRI klara besked. Tidigare osynliga fysiologiska processer kunde studeras med alltmer närgångna elektronmikroskop. 

Förändringen skedde inte i ett vakuum, tvärtom är den en del i den individualisering som präglat både Sverige och världen sedan 1970-talet.

Tillspetsat kan det hela beskrivas som att läkarna gick från att dra slutsatser baserade på erfarenhet och indicier till att basera dem på objektiva iakttagelser och kvantifierbara mått. Medicinen blev allt bättre på att veta exakt vad som var fel och åtgärda problemet.

Förändringen avspeglas i dödsorsaksstatistiken: kategorin ”Ålderdomssjukdomar” har i Statistiska centralbyråns statistik år 1951 ersatts med ”Senilitet. Ofullständigt preciserade fall”. Beteckningen finns kvar år 1966, men knappt: den omfattar då mindre än 800 av samtliga dödsfall under hela året. Långsamt ersätts alltså en gammal medicinsk och mänsklig sanning med en ny: man dör inte längre för att man är gammal, utan på grund av ett eller flera patologiska tillstånd. 

I Sverige precis som i många andra västländer byggdes sjukvården ut kraftigt under samma tid, och den ändrade också struktur. Små sjukstugor och privata mottagningar, där patient och läkare ofta kände varandra, byttes ut mot större sjukhus och läkare som var statstjänstemän. Läkarens yrke och patientens roll transformerades. I romanen ”Babels hus” från 1978 beskriver P.C. Jersild hur det nya storsjukhuset behandlar Primus Svensson, en äldre man inlagd för hjärtinfarkt. Han träder in i en synnerligen effektiv men opersonlig medicinsk byråkrati där han reduceras till sin diagnos.  

Författaren P.C. Jersild.Foto: SARA MACKEY / ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Jersild var en av många som kritiserade sjukvårdens brist på omsorg om den sjuka individen vid tiden. Hans och många andras invändningar ledde, både i Sverige och internationellt, till en omsvängning. I dag är det en självklarhet inom sjukvården att patienten skall bemötas som en person, inte som en kropp i behov av lagning. Patienten ska involveras i alla beslut som rör behandling, under förutsättning att hen är beslutskapabel. Självbestämmande är ett ledord inom den medicinska etiken. 

Förändringen skedde inte i ett vakuum, tvärtom är den en del i den individualisering som präglat både Sverige och världen sedan 1970-talet. Varje individs rätt att styra sitt eget liv, och också välja vem man vill vara är en självklarhet i dag. Den nu pågående pandemin kolliderar med denna rättighet: kan man välja att inte identifiera sig som tillhörande en riskgrupp? 

Läkaren och författaren Atul Gawande antyder i ”Being mortal. Illness, medicine and what matters in the end” ett annat perspektiv. Självförverkligande och utveckling är oerhört viktigt, men bara för den som tror sig veta att tid finns. ”Men när tidshorisonten krymper och framtiden blir osäker och begränsad skiftar fokus till här och nu. Dagens glädjeämnen blir viktigare än morgondagens, de närmaste blir viktigare än att bygga nya relationer.” Upplevelsen av tid är, enligt Gawande, kopplad till livserfarenheter, inte grupptillhörighet. 

Kanske är det inte så konstigt att vissa äldre har svårt att acceptera påbud om isolering och social distans. Kanske kan deras invändningar rentav förstås som en påminnelse till medicinen, och oss alla: mellan valbara och påbjudna identiteter finns också något fundamentalt mänskligt. Man dör när man blir gammal, och den insikten är avgörande för hur man uppfattar risk. 

 

Av Maria Josephson

Maria Josephson är medicinhistoriker och verksam vid Karolinska institutet och Södertörns högskola.