Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Män måste få utlopp för sin aggressivitet

Anna Björklund.Foto: David Möller.
Russell Crowe i ”Gladiator”Foto: Dreamwork Pictures

I ett samhälle där stillasittande premieras hamnar energiknippena utanför. 

Anna Björklund ser hur den klassiska svärdkillen inte längre hittar konstruktiva utlopp för sin aggressivitet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Min son, som fyller två nästa år, brukar plocka upp avlånga föremål och peka dem mot mig som svärd. Hans krigsrop är ett triumferande ”ha-ha!”. Varje gång jag hör det blir jag lite orolig, en oro som dyker upp i många situationer där han beter sig stereotypt pojkigt, när han hamrar hårt eller klättrar högt, springer för långt eller är allmänt opassiv. 

Kan han inte bara sitta still, tänker både jag och, märker jag, en hög andel av de upplysta och civiliserade människorna omkring oss. Att småkillar pacificeras med ipads och spel oftare än inte är ett sätt att dämpa de värsta apvrålen. För omgivningens skull, det blir ju så stökigt annars. 

De barn vi kallar ”snälla” är de som sitter kvar där man lämnar dem. De är lättare att ignorera, passar bättre i trång stadsmiljö. Det går att sätta en bok i händerna på dem och antagligen kommer det räcka för att de ska klara sig hyfsat i livet, säger statistiken. Vad vi ska göra med de andra, de som gärna börjar dagen med duell, verkar ingen riktigt ha en plan för. 

I tv-serien ”The Crown” är prins Philip, den brittiska drottningens make, en klassisk svärdkille. Han gillar hästar, båtar, flygplan, andra män i grupp, saker som går fort och kan göra ont. Ha-ha! Han idealiserar handlingskraft och vinnarskallar. I en kanske lite överpsykologiserad del av serien blir prinsen besatt av de tre amerikanerna som lyckas landa på månen, en sån äkta landvinning är hans medelålders pojkrumsdröm.  

Tobias Menzies som Prins Philip i ”The Crown”. Foto: Sophie Mutevelian/Netflix/Kobal / Shutterstock

Prins Philips stora olycka är att leva i en roll där stillasittande premieras. Kungahuset finns inte för att leda fälttåg längre, varje aktiv handling eller uttalande han gör är en onödig risk. Status är något som skaffas och upprätthålls säkrast genom att göra det hans fru gör så bra – ingenting. 

Jag är inte oskyldig.

Jag träffar folk med samma dilemma som prins Philip hela tiden. Som inte är det minsta kungliga men som också vankar av och an som lejon i bur, utan användning för sin energi, inget utrymme för några fysiska erövringar. Deras behov av aktivitet är nästan ett misstänkt beteende, tecken på någon störning. Aggressivitet har ingen uppsida, ambition avfärdas som ett tröttsamt fadersmord, ett överbygge, en nyliberal indoktrinering. Varför stå när man kan sitta, har du damp eller?

Internet har gjort passiviteten till norm. Det som ironiskt nog kallas internetaktivitet ersätter att faktiskt göra saker. Nästan allt går att byta mot scrollande. Män tittar på andra män ha sex i stället för att ha det själva. Umgås i grupp genom fiktiva bataljoner i datorspel i stället för att göra lumpen. Väljer det streamade dramat framför verkliga relationer. 

Jag är inte oskyldig. Min kompis skickar en länk till en kinesisk influencer som filmar när hon lägger en heldag på att göra risknyten som hon tillagar över öppen eld, jag tittar på det samtidigt som jag skjuter upp min egen matlagning lite till. Men jag är ingen svärdkille, mig behöver man inte oroa sig för. 

 

Av Anna Björklund

Anna Björklund driver podden ”Della Q” och hörs även i Tankesmedjan i P3.

Håller litteraturmännen på att försvinna? 

Åsa Beckman och Daniel Sjölin analyserar varför männen håller på att försvinna från författaryrket. 

Se Kultur-Expressen med Karin Olsson som programledare.