Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mamman kom från Afghanistan i går – i dag måste hon ha bank-ID

Tolken Ali Shafiei skriver om en ensam mamma som inte kan skriva, medan svenska samhället kräver att hon skaffar bank-ID. Kvinnan på bilden är inte samma som i texten. Foto: COLOURBOX
Ali Shafiei är författare och tolk. Foto: PRIVAT

Många invandrare kommer till Sverige som analfabeter, möter högar av byråkrati och riskerar att hamna vid sidan av samhället. 

Tolken Ali Shafiei skriver om en familjs första timmar i landet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | INTEGRATION. Jag ska tolka åt en afghansk familj i ett kommunhus i en av Stockholms förorter. 

Klockan är 8.00. En sval måndagsmorgon. 

Den äldsta pojken i familjen kom som ensamkommande hösten 2015, under flyktingströmmen. Han har fått permanent uppehållstillstånd. 

I går anlände resten av familjen: mamma och tre syskon. De har rätt att komma under lagen om familjeanknytning.

Socialsekreteraren, en medelålders kvinna, välkomnar familjen med ett brett leende. Vi sitter runt ett ovalt bord. På ena sidan socialsekreteraren och jag, på den andra hela familjen. Mamman är i trettioårsåldern men ser ut som 55 – 60, hon har svept sitt hår och en del av ansiktet i en mörkblå sjal.

Alla förutom den äldsta sonen sitter i sina nya tjocka ytterjackor. De ser spända ut.

Socialsekreteraren har en pärm framför sig. 

Bombarderas med information

Hon bombarderar mamman med information. Om kommunen, Skatteverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Om etableringsprogram. Med blicken fäst på bordet tackar mamman på ödmjukaste sätt socialsekreteraren efter varje mening jag tolkar. 

Allah må behålla er skugga över oss. Allah må behålla er och era barn friska. Hon tackar svenska staten om och om igen för att de tagit emot familjen. 

Till slut skjuter socialsekreteraren fram papper och penna och ber mamman skriva under för att låta kommunen lämna familjens uppgifter, som är sekretessbelagda, till andra myndigheter. Mamman ler generat. 

 

LÄS MER – Kaffe, bullar och rädsla: en tolks berättelse

 

Hennes dotter, som också har huvudduk och sitter intill, börjar småskratta. Skrattet smittar av sig som en våg till de andra. 

Alla barn brister ut i skratt och skakar med hela kroppen. Socialsekreteraren kastar en frågande blick mot mig. Jag rycker på axlarna. De kan inte sluta skratta. ”Vad är det som är så roligt?” frågar socialsekreteraren till slut. Jag tolkar. 

Aldrig tagit en penna i handen

Äldste sonen berättar att mamman aldrig har tagit en penna i handen. Först nu småskrattar socialsekreteraren och jag. Mamman skjuter papperet och pennan mot den äldsta sonen och ber honom skriva under. 

”Nej, nej, nej!” skriker socialsekreteraren, gestikulerar ivrigt med pekfingret och förklarar att det är hon, mamman, som är vårdnadshavare till alla barn, som måste skriva under. Ingen annan. 

Den äldsta dottern försöker lära mamman hur man håller pennan i handen. Mamman rättar till sin huvudduk, anstränger sig och trycker pennan hårt mot papperet. 

”Det är bara att rita lite.” Socialsekreteraren uppmuntrar henne. 

”Rita en liten mask, mamma” mumlar den äldsta pojken. 

Barnen brister ut i skratt. Jag tvekar en aning. ”Vad sa han?” frågar socialsekreteraren mig. Jag tolkar. Hon rätar på ryggen, sväljer och säger: ”Det är inte lek! Det är allvar!” 

Det tar ett par minuter för mamman att kludda fram en namnteckning. Hon andas tungt och lämnar pennan på papperet. Socialsekreteraren applåderar. 

Mamman och jag rycks med. Den nu svettiga mamman rättar till huvudduken ännu en gång. Hon ler i triumf. Då sträcker socialsekreteraren fram ytterligare två papper som ska skrivas under. 

"Allaho akbar!" mumlar kvinnan. Jag tolkar: ”Herregud!” 

Mamman tar pennan, anstränger sig och ritar. Sedan visar hon upp sitt konstverk för socialsekreteraren för att få godkänt. 

”Nej, nej, nej!” säger socialsekreteraren och skakar på huvudet, ”det måste vara exakt likt den första”.  

”Vad spelar det för roll?” mumlar mamman. 

Innan jag hinner tolka höjer den äldste sonen rösten: ”Gör vad madam säger!”

Mötet får mig att tänka. Har vi rätt resurser att bemöta nyanlända? Att hjälpa dem in i dagens samhälle? När alla signaturer är insamlade insisterar socialsekreteraren: mamman behöver så snart som möjligt beställa ett bank-ID.  

Herregud, hur kan jag tolka och förklara för den stackars kvinnan? Jag försöker förgäves. Hon nickar leende. Tackar igen den svenska staten och socialsekreteraren med sina ödmjuka ord.

Ali Shafiei är författare och tolk.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!