Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Malte Persson

Vad dagens höger kan lära av Burke

Edmund Burke, målad av Joshua Reynolds 1771. Foto: Wikimedia Commons/National Portrait Gallery London

Var konservatismen bättre förr?

Malte Persson går tillbaka Edmund Burkes bok om den franska revolutionen för att reda ut begreppen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT | POLITISK TEORI. Konservatism är mossigt. Nej, förlåt, konservatism är trendigt. Länge förekom ordet i Sverige mest som skällsord; nu närmast slåss folk om vem som har rätt att kalla sig konservativ. När Svenska Dagbladets kultursida nyligen i en lång artikelserie dryftade konservatismen var buden om vad ordet ska betyda högst disparata, men ett par viktiga skiljelinjer kunde ändå utvinnas. 

Det finns å ena sidan en relativistisk konservatism. Den säger skeptiskt att vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Men detta "vad vi har" är förstås olika saker i olika tider och på olika platser. Här och nu kan det, som för till exempel Thomas Engström, vara en socialliberal tradition. Eller, som för Torbjörn Tännsjö, en socialdemokratisk. 

Å andra sidan finns det en absolut konservatism. Den åberopar specifika och delvis icke-rationella värden, som givna av Gud (förr) eller kanske biologin (i dag). Johan Wennström talar, med hänvisning till psykologen Jonathan Haidt, om de icke-liberala värdena "lojalitet, auktoritet och helighet". Och skrapar man bort det konventionella högtidstalet ur Ann Heberleins bidrag tycks den definierande konservativa känslan vara rädsla. 

 

Konservatismens fader

"Reflections on the revolution in France" skrevs 1790, under den franska revolutionen, av den brittiske politikern och filosofen Edmund Burke.

Liberalism och konservatism

Förhållandet till liberalismen framstår också som centralt. Vid sidan av Engströms i praktiken liberala konservatism respektive Wennströms och Heberleins antiliberala, talas det i dag även om så kallad liberalkonservatism. Den blandar, i stora drag, liberalism när det gäller ekonomisk frihet med antiliberalism när det gäller annan frihet.

Ann Heberlein. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Är sådan liberalkonservatism en omöjlig skvader som dömer ett högerparti som Moderaterna till interna strider? Eller är det en omärkvärdig pragmatisk hållning uppskattad av vanliga väljare? Det förstnämnda anser till exempel "socialkonservativa" sverigedemokrater och åtskilliga liberala debattörer. Det sistnämnda var den genomgående sensmoralen i en artikelserie på temat i Svensk Tidskrift nyligen. 

Det hör till konservatismen att det inte finns något ideologiskt facit att åberopa för att avgöra vem som står för den sanna konservatismen. Mer intellektuella konservativa sätter i stället ofta en ära i att se sig som mindre ideologiska än andra. Konservatismen är i så fall snarare en hållning, en självförståelse, en läggning.

Men om det finns en grundtext som brukar vördas, och som åberopas återkommande i båda nämnda artikelserier, så är det Edmund Burkes "Reflections on the revolution in France". Eftersom detta verk från 1790 sannolikt är mer lovprisat än läst, finns det anledning att titta närmare på det.

Edmund Burkes konservatism

Burke räknas ofta till det som Isaiah Berlin kallat "counter-enlightenment". Enligt detta synsätt är det hos Burke, och som motreaktion på upplysningens rationalism, som en instinktiv konservatism först blir teoretiskt självmedveten. Med franska revolutionen, denna de moderna ideologiernas ground zero, som utlösningsmekanism. 

Men man kan också hävda att detta är en efterhandskonstruktion, påverkad av en 1900-talskonservatism som sökte historiska förebilder för sin kamp mot socialismen. Själv såg sig Burke som liberal – han var en "whig", inte en "tory". Och, precis som sin filosofiska motpol Rousseau, är han färgad av både förromantik och upplysning. 

Som politisk filosof är Burke ovanlig, såtillvida att han även eller främst var aktiv politiker. Därtill en beundrad retoriker och stilist. Men även om den Cicero-påverkade prosan i "Reflections" är elegant i sina enskildheter, så är helheten påfrestande strukturlös. Vilket kanske i sig kan ses som en konservativ kvalitet: boken är organiskt framvuxen i stridens hetta, inte svalt uppbyggd utifrån en abstrakt teori. 

 

LÄS MER – Malte Persson: Gick snacket så hos Cicero? 

Förutsåg Napoleon

Ur faktasynpunkt är boken opålitlig och tendentiös. Det är knappast heller dess mångordiga kritik av sådant som den franska penningpolitiken som gjort den berömd. Viktigare är att Burke redan 1790 förutsåg att den franska frihetskulten skulle urarta i våld – som, menade han, var det enda återstående maktredskapet när traditionella institutioner och hierarkier slagits sönder. Även att någon som Napoleon ("en populär general") skulle ta makten kunde han ana. Denna skarpsyn har i sin tur skänkt trovärdighet åt bokens mer allmänna filosofi. 

Hos Burke möts båda typerna av konservatism. Sammanfattar man det mer teoretiska resonemanget hos Burke, så hamnar man i den relativistiska konservatismens principiella skepsis. Burke betonar värdet av institutionellt ackumulerad kunskap, medan han förkastar generella grundprinciper (som "mänskliga rättigheter"). Han försvarar "fördomar" mot det abstrakta förnuftet, men gör det med förnuftsargument. 

Vid sidan om det är dock texten också fylld av känslosvall, och Burkes vördnad för adel och kyrka är ytterst grundad i en "medfödd känsla" i hans egen "natur". Ökänt kitschigt är det avsnitt där han sentimentalt jämför Marie-Antoinette med morgonstjärnan och beklagar att riddartiden är över. 

Drottning Marie-Antoinette, målad av Élisabeth Vigée-Lebrun 1973.

Det är omtvistat om Burkes estetik och politik hänger samman, men han skrev som ung en lysande bok om det sköna och det sublima. Idén att skönhet består i symmetri förkastas där som en påtvingad abstraktion. Något liknande kan sägas om idéer om rättvisa. Upplevelsen av det sublima präglar å andra sidan såväl revolutionsromantik som vördnad för monarkin.

"Svenska värderingar"

Så är det som sagt inte helt lätt att skilja 1700-talets förnuftstro från dess förromantiska svärmeri, vare sig hos Burke eller hos hans fiender. Men kanske är det delvis just denna dubbelhet som gör Burke attraktiv i dag – mer så än konservativa som Joseph de Maistre, som helt förkastade upplysningens tro på utveckling och vetenskap. 

Många debattörer i dag vill, till synes oreflekterat, gärna stödja sig både på upplysning och motupplysning. Tro på objektiv rationalitet passar när man vill kritisera till exempel "vänsterns postmodernism". Men i nästa stund är man tillbaka i en tradition av romantisk-relativistisk identitetspolitik med "svenska" eller "kristna" "värderingar". Detta är en mer grundläggande intellektuell oreda än vad "liberalkonservatismen" är.

Ebba Busch Thor, en av de som lekt med tanken om "svenska" värderingar. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Man kan förstås invända att konservativ praktik inte kräver teoretisk konsekvens. Men i så fall kunde man önska sig att Burkes beundrare såg mer till hur han omsatte den delvis motsägelsefulla teorin i praktiken. Som politiker var Burke ingen stoppkloss, utan menade allvar med att "en stat utan medel till viss förändring saknar medel till sitt eget bevarande".

Konservativa och vänstern

Förmågan att skilja mellan motstånd mot drastiska förändringar och motstånd mot förändringar överhuvudtaget är annars den konservativa praktikens svaga punkt. En enbart nejsägande och bromsande konservatism saknar värde om det inte finns några revolutionärer och radikaler att bromsa. 

Och omvänt kan man säga: fanns det inga konservativa, så skulle det inte finnas något behov av revolutionärer som skrämde dem till moderata kompromisser. De är kompletterande krafter i ett politiskt ekosystem, och med en parallell historia.

Därför är det också otillräckligt att låta arvet efter Burke bestå i att man läser franska (eller senare: ryska) revolutionen som en sedelärande berättelse om det dåliga i att vara revolutionär. Man måste även läsa dem som berättelser om hur det går när konservativa intressen saknar självbevarelsedrift nog att kompromissa med en mer moderat vänster.

 

LÄS MER – Malte Persson: Sluta glorifiera gränslösheten 

 

Denna sensmoral är kompatibel med en burkesk konservatism i praktiken. Hans hållning till den amerikanska revolutionen är ett exempel: Burke ville undvika den genom att gå amerikanernas krav till mötes, men när så inte skedde och revolutionen var ett faktum, visade han sympati och samarbetsvilja. Demokrat var han knappast, men en förutsättning för demokratiseringen av England var att hans konservativa efterföljare på ett liknande sätt valde kompromisser framför konfrontation.  

Så har – enligt demokratiforskaren Daniel Ziblatt i "Conservative parties and the birth of democracy" – de konservativas konkreta vägval spelat en nyckelroll i demokratins historia. Har de självförtroende nog att som parti underordna sig en demokrati, där de kommer att ha makten ibland och ibland inte? Eller försöker de hellre rigga systemet? 

De länder där konservatismen blev till partipolitik under en demokratisk konsensus (som Storbritannien eller Sverige) var de länder som bäst stod emot fascismens lockelser under 1900-talet. Medan det gick annorlunda i till exempel Tyskland, där en konservativ elit som inte kunde hävda sig demokratiskt lät sig utnyttjas av högerradikaler. Paralleller till i dag är tyvärr inte svåra att hitta. 

Konservativa och klimatet

Därför bör även den som själv inte är konservativ intressera sig för vad som sägs i den konservativa debatten. Och för vad som inte sägs. Miljöfrågor är påtagligt frånvarande, trots att bevarandet av en beboelig planet är nödvändigt för allt annat bevarande, och för trohet mot Burkes berömda ord om samhället som "ett förbund inte bara mellan de som lever, utan mellan de som lever, de som är döda, och de som ännu inte är födda."

Även naturen är något att bevara. Foto: ANNIKA CHRISTENSEN

När liberaler inför klimathotet predikar en dogmatisk och alltmer verklighetsfrämmande optimism, kunde en konservativ realism och, ja, rädsla annars ha en funktion att fylla. Liksom ett konservativt fokus på "plikter", snarare än ett liberalt fokus på "rättigheter". Men det förutsätter att man inte i stället hemfaller åt det som liberalen Hayek beskrev som konservatismens sämsta sida – tendensen till vetenskapsfientlig "obskurantism" när nya rön inte passar fördomarna. 

Burke förblir läsvärd som skarpsinnig kritiker av radikalismen. Men man gör klokt i att tillämpa en konservativ skepsis även mot hans konservativa teorier. Idén att kärlek till samhället och mänskligheten som helhet måste börja med kärlek till den egna gruppen ("de små plutonerna") kan till exempel låta bra. Men talar inte erfarenheten för att det stannar vid klasslojalitet och andra gruppintressen?

 

LÄS MER – Malte Persson: Klimatfrågan väcker samma frågor som slaveriet 

Burke i dag

Att ordet "konservativ" i dag är extra otydligt beror på att politiker i främst Storbritannien och USA fortsatt att kalla sig konservativa, även sedan de anammat en nyliberal individualism och/eller en populistisk retorik. Man får vara tydlig med att Burke inte går att åberopa för vare sig det ena eller det andra. 

Burkes idé om vad som utgör ett "folk" inkluderade en rättmätig elit ("naturlig aristokrati"), och till hans skepsis mot demokrati hörde en rädsla för demagoger och förtryck av minoriteten. Inför sin valkrets gjorde han klart att han såg det som sin uppgift att representera deras verkliga intressen, inte deras populära åsikter. De valde inte om honom.

För Burkes beundrare på eller utanför valbar plats i dag återstår att bevisa att konservatismen inte var bättre förr. Innan den blev trendig, eller ens kallades konservatism. 

 

LÄS MER – Malte Persson: Okunnig kritik mot identitetspolitiken 

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans nästa lyriksamling "Till dikten" ges ut mars.

Läs fler texter av Malte Persson här.