Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Malte Persson

Upplysningen har blivit en fetisch

Liberal milstolpe. John Trumbulls "Declaration of Independence" (1819) visar den amerikanska självständighetsförklaringen, ett politiskt manifest i upplysningsanda. Foto: Wikimedia Commons/John Trumbull

Konservativa pekar gärna på arvet från upplysningen för att understryka den västerländska civilisationens överlägsenhet. Men hur går det ihop med att hylla nationen, kristendomen och familjen?

Malte Persson fortsätter debatten om högerns ideologiska arv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT | UPPLYSNING. Går det att förena upplysningsideal med idéer från upplysningens romantiska och konservativa fiender? Och – mer specifikt – går det att förena liberalismens upplysningsrationalism med konservativ skepsis mot just sådan?  

Min essä om Edmund Burke och konservatismen föranledde ett par svar, som möjligen missförstod mig. Jag tror inte att kombinationer alltid är omöjliga eller olämpliga. Och Johan Lundberg (2/3) har helt rätt i att det dubbla arvet från upplysning och motupplysning  idag måste hanteras både till höger och vänster.

Jag håller även med Johan Wennström (SvD 26/2) om att liberala och konservativa drag ofta blandats. Hos Burke, förvisso, men även hos till exempel Mill. Eller varför inte i Hegels syntes av upplysning och romantik. Även Marx och Adorno har konservativa drag, om man så önskar.

 

LÄS MER: Malte Persson gör upp med Svenska Akademien 

Upplysning och identitetspolitik

Men att det finns insikter att hämta i båda traditionerna innebär inte att man, i postmodern anda, kan mixa ihop dem hursomhelst. Steg ett för den som vill överbrygga "den stora världssprickan" (för att citera Heinrich Heine, som på ett djupt personligt plan brottades med konflikten mellan upplysning och romantik) är att erkänna att den finns.  

"Upplysningen" har i dag för många blivit ett magiskt positivt ord, på samma sätt som "identitetspolitik" blivit ett motsvarande negativt. Upplysningens objektiva förnuft och den västerländska civilisationens överlägsenhet antas belägga varandra, och man glömmer gärna ett visst inslag av piskor och giljotiner. 

Vilket, i en tid då västerländsk överhöghet är hotad, är begripligt. Men när till exempel den populäre kognitionsforskaren Steven Pinker (aktuell med boken "Enlightenment Now") ser upplysningen som svaret på alla problem, då är det lika präglat av samtiden som när Horkheimer och Adorno, under pågående världskrig, tecknade en mörk bild av upplysningens "instrumentella förnuft". 

 

Sven Delblanc, svensk författare och litteraturvetare. Foto: HANS ERICSON / OKÄND

 

Eller som när Sven Delblanc – vid en tidpunkt då han fått nog av 68-vänsterns utopism – skrev den pessimistiska allegorin "Speranza", om ett slavskepp där en ung upplysningsentusiast avslöjas som naiv idealist och privilegierad hycklare.  

Delblanc är dock förebildlig, såtillvida att han inte förminskar den faktiska upplysningens komplexitet. Den rymde både framstegstro och civilisationskritik. Och om den förvisso – inte minst i liberal form – kunde tjäna som täckmantel för kolonialt förtryck, så tillät den också satir över västerländskt hyckleri.

Upplysning och reaktion

Hos Johan Lundberg märks mer ambivalens till upplysningen nu än i hans bok "Ljusets fiender" från 2013. Han framhöll där med rätta upplysningens öppenhet som värd att vårda, men bidrog till en alltför schematisk debatt när han ensidigt ställde den mot en nutida akademisk vänster.  

Motupplysningens arv uppträder i dag på många sätt. Från postmarxisten Chantal Mouffes konservativt influerade kritik av deliberativ demokrati, till romantiskt färgad nyandlighet och litterära beklaganden av samtidens "avförtrollning".

Men framför allt skär sig fetischeringen av upplysningen i dag hårt mot en nyvaknad förkärlek för det mer direkt upplysningsfientliga arvet från 1800-talets reaktion: kulturell/etnisk nationalism, borgerlig kärnfamilj, idén om Europas kristna identitet och så vidare.

 

LÄS MER – Malte Persson: Ni hånar känslor – men omfamnar oron

Lojalitet, auktoritet, helighet

På hela denna spelplan förekommer det dubbelspel som kan vara mer eller mindre uppenbara. Johan Wennströms sätt att vilja både äta liberalismen och ha den kvar kan få tjäna som exempel. 

För mellan den upplysningsliberala dogmen att "ett samhälle bygger på individer och inte på kategorier" och en uttalad konservativ preferens för "lojalitet, auktoritet, helighet" (allt det som upplysning och liberal individualism svept bort) finns en motsägelse, som inte bara kan gömmas bakom en motvilja mot "identitetspolitiker". Särskilt inte inom en konservativ tradition som, från Burke till Roger Scruton, också lagt vikt vid identitet. 

Det är i dag, när mänskligheten står inför helt nya problem, förvisso angeläget att inte se 200 år gamla ideologiska klyftor som eviga. Men de kan inte heller bara önskas bort eller bytas mot snabbgrävda nya. Och när det inte går att bygga broar får man kanske nöja sig att balansera vid randen. Och någon gång också stirra ned i avgrunden.

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans lyriksamling "Till dikten" kommer ut i mars.

Läs fler texter av Malte Persson här. 

I spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Anna Hellgren och Kajsa Ekis Ekman. Kultur-Expressen finns även som podcast.