Malte Persson
KULTURKRÖNIKA. ”Kan ni inte bara chilla lite?” Det var ett anspråkslöst råd jag gav i en krönika förra sommaren. En eller annan nu bortglömd debatt om män och kvinnor pågick, i vilken folk som vanligt utgick från att just deras åsikt om hur män och kvinnor bör vara var en åsikt som även alla andra borde ha.
Behöver jag säga att rådet inte har följts? Kulturdebattifieringen av allt fortsätter med oförminskad styrka. Det mest banala dejtinggnäll upphöjs till kulturdebatt, och folks personliga relationspreferenser fortsätter att utmålas som generella sanningar med bäring på samhället i stort.
Alla jag känner på Svenska Dagbladets kulturredaktion är vid det här laget väldigt trötta på frågan om varför de måste publicera så många artiklar om typ Ann Heberleins sexliv. Svaret är att de publicerar dem eftersom de blir lästa av väldigt många. Vilket å ena sidan är ett fullt begripligt skäl, och å andra sidan mest låter som klickbetesjournalistik i kulturell kostym.
Mitt kloka förslag är att morgontidningarna borde införa något slags särskild relationsavdelning som kan publicera artiklar om relationer, så att kultursidorna kan återgå till att skriva om kultur. Men kanske finns det redan familjesidor? Bara att de inte gör sitt jobb, så att kultursidorna ser sig tvungna att göra det i stället?
Bara en idiot skulle be mig om relationsråd, men jag vet en del om böcker.
Alltså precis som det är med politiken, där kultursidorna sedan länge åtagit sig att skriva de lite mer intelligenta ledartexter som ledarsidorna inte åstadkommer. (Jag återkommer här till mitt radikala tvåstegsprogram för att höja nivån på svensk press: avskaffa ledarsidor, anskaffa korrekturläsare.)
Men kanske är det här det börjar bli intressant: ser vi en pågående förskjutning av den offentliga blicken? Den som inte orkar stirra alltför länge ned i klimatkatastrofer och andra avgrunder, och därför letar efter annat att titta på.
Behovet av eskapism ska aldrig underskattas, men den rena eskapismen (låt oss säga romantiska komedier och sagor om drakar och alver) ger ett för kort rus. För att fly från gigantiska problem krävs mindre och mer hanterliga problem.
De senaste decennierna har ”det politiska spelet” ofta fungerat som underhållande flykt från själva politiken. Ser vi nu en inåtvändning, en borgerlig intimisering i stil med 1800-talets Biedermeierromantik? Alltså den flykt till familj, kyrka och affärsliv som utgjorde reaktionen på Upplysningstidens radikalitet och franska revolutionens och Napoleonkrigens omvälvningar.
Men jag kan ha fel: det är förstås i skärningspunkten mellan politiskt spel och privatliv som det uppmärksamhetsfrossande ”kulturkriget” utkämpas. Så som i Wienkongressens Europa så också nu.
Nåväl, undrar nu kultursidesläsaren, ska jag inte ge några relationsråd då? Eller åtminstone skriva om kultur? Nja, bara en idiot skulle be mig om relationsråd, men jag vet en del om böcker. Och kanske finns det en del gemensamma beröringspunkter.
Upplysningsförfattaren Lichtenbergs odödliga aforism om läsning kan exempelvis med fördel även tillämpas på dejting: ”Om en bok och ett huvud stöter samman och det låter ihåligt, beror det då alltid på boken?”
Jag tycker mig också ana en parallell mellan den tidsanda som säger ”jag vill ha en traditionell kille, förutom att han inte ska bete sig som en traditionell kille” och den litteraturkritik som vill bli uppvaktad av en traditionell roman, inte någon velig genrehybrid, förutom förstås när den läser någon traditionell roman som håller på som vanligt…
Relationer är dessutom som romaner även på detta sätt: klart man vill skriva ett mästerverk, men chansen att bli klar med något alls är större om man minskar ambitionerna. Hoppet att lyckas med både roman och relation gör man definitivt bäst i att glömma.
Malte Persson är poet, kritiker och krönikör på Expressens kultursida.