Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malte Persson

Svenska Akademien förskönar Handkes ord

Eric M Runesson är jurist och ledamot i Svenska Akademien.Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Mats Malm, ständig sekreterare i Svenska Akademien.Foto: KARIN WESSLéN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Svenska Akademien har nu delvis svarat på frågorna om Nobelpristagaren Peter Handke. 

Malte Persson pekar på luckorna i Mats Malms och Eric M Runessons försvarstal. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Jag och andra har önskat förklaringar från Svenska Akademiens sida om hur man tänkt kring förhållandet mellan Peter Handkes engagemang för Milošević-regimen och hans författarskap. Ett inte helt tillfredsställande delsvar kom från Mats Malm och Eric M Runesson (DN, 17/10).

De konstaterar att Handke inte är en ”förnekare” av krigsbrott, vilket är gott och väl. Det hade dock varit enklare att skilja estetik och politik om han vore det. Ur ett litterärt perspektiv framstår det snarast som värre att mobilisera sitt språk för att på mer tvetydigt sätt sprida tvivel.

Malm och Runesson gör rätt i att efterfråga källor. Men även deras egna hänvisningar till en artikel i Süddeutsche Zeitung visar hur svårt det är att belägga Handkes hela och hala hållning.

För det första: när Malm och Runesson citerar en mening om vrede mot de serbiska förövarna saknas de distanserande citattecken som Handke där och på andra ställen sätter kring ”brott mot mänskligheten” (och även ”folkmord”, ”diktator”, med mera).

Süddeutsche Zeitung, 1 juni 2006, där man ser hur Handke sätter citat runt ”brott mot mänskligheten”.Foto: Süddeutsche Zeitung

För det andra: just denna mening utelämnas i den kontroversiella franska versionen av artikeln i Libération, som alltså inte är likadan.

För det tredje: i sitt sammanhang framstår meningen som mindre tydlig, eftersom den följer direkt på en undanglidande och för artikeln mer typisk mening där Handke insisterar på att rörande Srebrenica tala om båda sidors massakrer ”i plural”.

Handke har så klart rätt i att man bör lyssna även på serbiska offer i byar nära Srebrenica. Tyvärr använder han dem i artikeln inte bara för att relativisera den bosnienserbiska sidans mer systematiska krigsbrott, utan föreger även ett kausalt samband, så att det var ”de muslimska massakrerna” på serber som ”ledde” till de bosnienserbiska styrkornas ”förskräckliga hämnd”.

Att det är krångligt, för mig likaväl som för akademiledamöter, att klargöra ens en enskild artikel har förhoppningsvis framgått.

Trots att Handke sagt sig vilja komma bortom hela skulddiskussionen antyder han alltså att de bosniska muslimerna har sig själva att skylla. Liknande dubbelheter präglar även reseskildringarna. Också passager där han ifrågasätter sig själv är tvetydiga – tecken på självinsikt, kanske, men samtidigt ursäkter för att få fortsätta prata på.

Man får dock ge journalisthataren Handke rätt i att hans mix av språk, värld och ego svårligen återges rättvisande i tidningsrefererat. Men är det en brist hos journalistiken eller poetiken? Att det är krångligt, för mig likaväl som för akademiledamöter, att klargöra ens en enskild artikel har förhoppningsvis framgått.

Vanskligheten i att juridiskt-rationellt försvara en impulsiv romantiker märks också när Malm och Runesson åberopar Handkes egen tolkning av Milošević-talet. Det är begripligt att det sker utan vare sig citat eller entusiasm: för om någon hävdar att det var trohet mot ”språket” (det äkta i motsats till journalistikens) som ledde honom att yttra tomma ord vid en död demagogs kista – ska vi då verkligen ta honom på orden, och hur känns de att ta på?

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Till dikten”.

Peter Handke: