Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Malte Persson

Svenska Akademien – en skola i hederskultur

Horace Engdahl. Foto: OLLE SPORRONG
Jean-Claude Arnault. Foto: ERICH STERING / DN

Malte Persson funderar över begreppen heder och ära i ljuset av Arnault-affären.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT | SVENSKA AKADEMIEN. ”Beträdes Ledamot med något som emot heder och ära går, varde han för altid utesluten” – så lyder paragraf 19 i Svenska Akademiens stadgar. ”Det finns ingen heder kvar i kroppen hos den mannen”, menade Kjell Espmark i sin kommentar till Horace Engdahls attack på honom och andra ledamöter i Expressen Kultur.

”Heder” och ”ära” är på svenska överlappande begrepp. Men om ära främst är något man skaffar sig, är heder något man (inom en given grupp) antas ha från början, men kan förlora. Hedern ges ”på kredit”, som Schopenhauer säger. I Gustav III:s ursprungliga akademi kan man tänka sig att adelsmännen primärt skulle garantera hedern och författarna äran.

Arnault en "gentleman"

I en numera ökänd intervju framhöll Horace Engdahl kulturprofilen Arnault som en förebildlig ”gentleman”. Det är ett exempel på ett begrepp ur en hederskultur. En gentleman var någon med rätt börd och uppfostran som inte förverkat sitt goda rykte. Någon som man därför kunde lämna ensam med både kaffekassan och en ogift dotter. (Ytterligare kommentarer i det aktuella fallet knappast nödvändiga.)

Heder handlar om förtroende i andras ögon. Och om rädslan för att bli utpekad som hederslös – vilken, återigen enligt Schopenhauer, ”ofta har en mycket nyttig, om än på intet vis rent moralisk, verkan”. För att denna verkan ska finnas krävs det förstås att hedern inte reduceras till tomma former och ord, vilket ofta varit fallet när det gäller ”gentlemen”.

Heder handlar heller inte om objektiv rättsskipning, och i ett modernt samhälle står dess logik i konflikt med en juridisk syn på skuld och straff. Det är på goda grunder som dueller och hedersmord i dag inte betraktas som acceptabla. 

 

LÄS MER – Ida Ölmedal: Nu ska Kaffeflickskungen rädda Svenska Akademien 

Metoo och hederskultur

Men det innebär inte att all hederskultur är dålig. Något måste ta vid där juridiken slutar. Och helst då inte makt och pengar. Om man exempelvis inte vill att människor ska ljuga, så krävs en social bestraffning av det. Har man ingen sådan norm spelar det ingen roll hur mycket en Donald Trump eller annan lögnare faktagranskas. Man kan även sakna en tid då fifflande direktörer blev utstötta ur anständigt umgänge, snarare än att ta sin fallskärm och gå vidare till nästa jobb.

Ur detta perspektiv kan även delar av ”metoo” tolkas hederskulturellt. Det vill säga: att kvinnor i ett sammanhang där juridiken oftast är maktlös tvingas övergå till en ryktesbaserad rättsskipning. Och på sätt och vis med ett nytt allvar återupplivar förväntningen om heder, i kravet på att privata handlingar ska överensstämma med offentlig moral.

När Svenska Akademiens arkaiska stadgar plötsligt krockat med ett sådant modernt hederskrav har flera av dess företrädare valt att… slingra sig. Man har å ena sidan velat försvara den egna slutna hederskulturen – men samtidigt låtit ordet heder tömmas på meningsfullt innehåll. Man har å andra sidan velat åberopa ett värde som är främmande för nämnda hederskultur, nämligen ”rättssäkerhet” – men ändå inte velat följa sin advokatbyrås rekommendation om en rättssäker polisutredning. Det är, kort sagt, mer än en kaka som man velat äta och ha kvar.

 

LÄS MER – Karin Olsson: Sture Allén och Horace Engdahl måste lämna Svenska Akademien 

Allén och Engdahls samveten

”Må den som är utan skuld kasta första stenen” – så har det slutligen också resonerats, lite som en eftertanke, bland annat av teologen Jayne Svenungsson. Denna kristliga idé går emot både hederskultur och juridik (det är tveksamt vilketdera det handlar om i Johannesevangeliet) och förutsätter det inre alternativ som kallas samvete. Men den är helt meningslös om de inblandade saknar insikt om egen skuld. Vilket Akademiens mest uppenbart medskyldiga traditionalister, Allén och Engdahl, av allt att döma gör. 

Akademien hade valet mellan att ta sina egna hedersbaserade stadgar på nytt allvar eller att tydligt öppna sig för en avmystifierande genomlysning. Men får nu ta konsekvenserna av att inte vilja göra någotdera. Och i sitt inkonsekventa famlande efter argument för denna passivitet har man låtit den intellektuella trovärdigheten gå samma väg som den moraliska. 

Försvarstalens olika blandningar av pompös arrogans, sentimentalt patos, pseudojuridiskt ordvrängande och ett högst selektivt åberopande av stadgar och tystnadsplikt tär bara ytterligare på hederskontot. Vars kredit ändå hållit i över två sekler.

 

LÄS MER – Malte Persson om Svenska Akademien, Forum och ett pyramidspel i kulturellt kapital 

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste lyriksamling är "Till dikten"

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!