Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Malte Persson

SD-väljare är inte hobbitar som vill ha lugn och ro

Sverigedemokraterna partiledare Jimmie Åkesson. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Malte Persson. Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN

Den nationalistiska populismens valframgångar har lett till många skrivbordsteorier präglade av önsketänkande. 

Malte Persson menar att nationalismen är samma radikala gökunge som den alltid varit.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | KONSERVATISMEN. I den pågående diskussionen om konservatism, liberalism och nationalism på bland annat dessa sidor finns det en sak som påtagligt saknas: frågan om makt.

I synnerhet konservatismen kan inte förstås utan ett maktperspektiv. Liberaler och nationalister kan vara både med och mot en rådande maktordning, beroende på hur den ser ut. Men konservativa måste definitionsmässigt vara för åtminstone en aspekt av den rådande ordningen, och de som har störst intresse av att bevara den är rent logiskt alltid samhällets gynnade.

I den franska revolutionens Europa var konservatismen sålunda en ideologi för den gamla regimens eliter – hov, adel, kyrka – som ville försvara sig mot kapitalister och andra liberala uppkomlingar. Gamla ståndsprivilegier stod mot nya kommersiella intressen, och mot den makt som intellektuella fått genom pressen, varifrån de spred liberala och nationalistiska idéer till en växande borgarklass.

Men konservatismens förändringsmotstånd förändras i takt med andra förändringar, och under 1800-talet trängde en ny nationalistisk och populistisk konservatism undan den gamla. Idag tenderar konservativ politik, bortom högtidstalen, att vara en ohelig allians mellan grupper som vill försvara kulturella privilegier (vita, män, och så vidare) och rika som vill försvara sina ekonomiska privilegier.

Eliters vägval

Att kommersiella intressen alltmer kommit att utgöra makten, snarare än som förr ett hot mot makten, är ett skäl till att liberalism och konservatism de senaste decennierna kunnat upplevas som sammanflutna. Ett annat är deras historia av gemensam kamp mot socialismen under kalla kriget.

Men den skepsis mot de konservativa allierade som liberalen Hayek uttryckte då förblir relevant: går det att lita på en lojalitet som inte är baserad på principer utan på ett föränderligt politiskt läge? Exempelvis när det gäller demokratin?

Enligt demokratiforskaren Daniel Ziblatt är konservativa eliters vägval avgörande för demokratins överlevnad. Oavsett vad man tycker om konservativa, så tycks det för demokratins del vara bäst om de organiserat sig i partier som är starka nog att lita på sina chanser att bli demokratiskt valda. Medan svaga konservativa – som i Tyskland på 1930-talet – för maktens skull lätt frestas alliera sig med antidemokrater.

Hayek (som förvisso å sin sida mer än lovligt idealiserar liberalismen) varnade också för konservatismens tendens till ”obskurantism” i förhållande till vetenskap. En sådan gav den konservative Johan Wennström prov på när han i SvD (29/1) lovsjöng nationalismen på ett sätt som går tvärtemot respekterad historieforskning. Den konkreta kontexten är då svensk maktpolitik: alltså en önskan om att mittpartier ska öppna sig mot nationalistiska SD.

Buga för konservativa

I ett nytt inlägg (24/2) biter sig Wennström än hårdare fast i nationalromantiska myter om ”stammar” och ”ätter”, och i stället för att bemöta sakkritik ifrågasätter han min och andras auktoritet att alls tala om ämnet. Skamlösheten i att inleda extremt kontroversiella påståenden med frasen ”Det borde inte vara kontroversiellt att påpeka…” kan man skratta åt. Mindre roligt är att opinionsbildare med en viss dagspolitisk agenda tacksamt tar emot och sprider myterna vidare.

Johan Hakelius. Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ

Och när den konservative Johan Hakelius på Fokus bloggar till Wennströms försvar är det än mer tydligt att det inte är sakargument som är viktiga, utan ändrade maktförhållanden. Liberaler bör buga för konservativa och nationalister helt enkelt för att det är ditåt vinden blåser. Vilket också är precis vad som sker på till exempel GP:s och DI:s ledarsidor idag.

Men steget från cynism till naivitet är kort när det gäller hanteringen av nationalismen. Den nationalistiska populismens valframgångar på senare år har lett till många skrivbordsteorier präglade av önsketänkande snarare än empiri.

Medan vänstern önskar att det är en reaktion på nyliberalism och misslyckad fördelningspolitik, så önskar högern att det är en reaktion på vänsterns identitetspolitik eller internationalism. Joel Halldorf ser i sin artikel om konservatismens framtid (Expressen, 11/2) bortom just den uppdelningen, men ägnar sig likväl också åt konservativt önsketänkande.

Joel Halldorf. Foto: OLLE SPORRONG

Hos honom framstår SD-väljare som hobbitar som bara vill ha lugn och ro i sina stugor, och vars konservativa längtan efter sammanhang lika gärna kunde styras i annan riktning. Halldorf håller sig också till den artiga dogm som säger att det inte kan vara främlingsfientlighet som får så många svenskar att rösta på ett främlingsfientligt parti.

Man kunde annars tänka sig att väljarna röstar på det de faktiskt vill ha och får.

Man kunde annars tänka sig att väljarna röstar på det de faktiskt vill ha och får. Att man åtminstone inte röstar på kaotiska bråkstakar just för att man vill ha lugn och ro. 

Främlingsfientligt eller ej: att rösta för kaos kan vara fullt rationellt för den som upplever sig som maktlös i ett rådande system. Men det är naturligtvis då radikalism, inte konservatism.

Maktbevarande opportunism

Även en sådan förklaring är förstås bara spekulation, men åtminstone en spekulation som tillerkänner väljarna viss intelligens. Poängen är hursomhelst att konservatism och nationalism är olika saker, som kan överlappa men inte översättas till varandra. 

Nationalismen är alltså inte, som Halldorf hoppas, ett vilselett uttryck för en mer grundläggande konservatism som kan bytas mot ett bättre. Ännu mindre är den, som i Wennströms fantasi, något organiskt och fredligt uppkommet vars uråldriga folkförnuft den konservative måste vörda. En sådan historieförfalskning tjänar bara till att förneka nationalismens radikalitet och modernitet.

Att konservatismen på 1800-talet blev nationalistisk var knappast mer självklart än att kommunismen skulle bli det på 1900-talet. I båda fallen handlade det mer om maktbevarande opportunism än om idéerna i sig. När nationalismen inte gick att bekämpa, och när ”Guds nåde” inte längre dög som argument för den gamla ordningen, fick kungahus och andra eliter med självbevarelsedrift börja legitimera sig nationalistiskt.

Det var denna hybrid med fienden som tillät den dittills elitistiska konservatismen att bli populär – men bara till priset av att integrera ett tankegods som inte slutade vara omstörtande bara för att det slutade vara liberalt. Lyssnar man på dagens ”nationalkonservativa” politiker, så är budskapet sällan konservativ stolthet över ett i huvudsak bra land – de säger alltid att tillståndet är katastrofalt och skamligt, och att drastiska förändringar måste ske, snabbt.

Så förblir nationalismen samma radikala gökunge som den var redan när konservativa på 1800-talet tog in den i sitt bo och började mata den. Konservativa kan i princip välja bort den, men kan de göra det utan att också välja bort makten? Det är mer tveksamt.

 

Malte Persson är författare, litteraturkritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Till dikten".


I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Lina Thomsgård som gäst.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!