Malte Persson
KULTURDEBATT | AKADEMIEN. Jag har alltid gillat Svenska Akademien. För att jag är en ordboks- och 1700-talsnörd. Och för att det i en bildningsfientlig tid finns en poäng i att inte all makt över kulturen utövas av politiker och byråkrater. Och för att jag själv fått ett och annat stipendium, förstås.
Att somliga ledamöter ibland blir påkomna med att bete sig som grälsjuka barn och att vissa val av Nobelpristagare mest liknar practical jokes kan jag leva med. Jag vet ju – om inte annat sedan jag skrev en välresearchad historisk roman om en invald gustaviansk karriärist – att institutionen alltid haft dysfunktionella drag.
Akademiens problem i dag beror dock inte bara på dess traditioner, utan även på dess sammanblandning med en annan ofta alltför okritiskt beundrad grupp – nämligen det gäng som en gång var underdogs kring den lika sofistikerade som grabbiga tidskriften Kris, men som nu till exempel är chefer på Moderna museet eller professorer på Södertörns högskola.
Gustav III:s akademi
Det var i och genom denna överlappning som Forum spelade en roll. Ludwig Schmitz spekulerar (DN 27/11) över ett samband mellan Kris-miljöns estetik och Forums brist på etik. Att ge Derrida skulden är nog olämpligt, men som yttre kontext är inte minst den säregna kulten av tysk romantik värd att fundera över.
Jag tänker då bland annat på idolen Friedrich Schlegel, som önskade sig gemensam "symfilosofi" och regellös genialitet, och vars romantiska ironi kan förena högstämda anspråk med att inte ta något helt på allvar. (Senare blev Schlegel, ironiskt nog, en kristen reaktionär ämbetsman.)
Detta är dock sidospår. Om Gustav III:s klassicistiska akademi och den romantiska Kris-gruppen har en gemensam nämnare, så är det i den riskabla sammanblandningen av litteratur och sällskapsliv och status. Och oavsett vilket så har alla vi som frestades att delta ens på ett hörn i Forums sociala miljö skäl att fundera över varför vi gjorde det.
Själv var jag en sådan person som Jean-Claude Arnault var vänlig mot: bjöd på drinkar (jag sa tyvärr ja), erbjöd mig en gång en biljett till Akademiens högtidssammankomst (jag hittade på en ursäkt för att slippa), ville att jag skulle delta i hans arrangemang (jag sa ibland nej, men alltför ofta ja).
Fester på Bokmässan
Att låta bli att gå på fester på Bokmässan var lätt. Att som ung författare tacka nej till några av de få tillfällen som ges att framträda och nå publik med sin litteratur är svårare. Men jag har svårt att tro på att majoriteten av de andra som uppträdde där inte visste lika väl som jag att det var ett tveksamt sammanhang att vara i.
När jag flyttade från Stockholm slapp jag undan både frestelser och min egen feghet. Slapp även alla som tjatade om att jag säkert skulle bli invald i Akademien eller bakom min rygg påstod att det var mitt högsta mål. Huruvida jag verkligen drömde om att äta ärtsoppa på Gyldene Freden var det ingen som frågade. Men det är lätt att tilldelas roller, och att börja tro på dem om man inte skapar distans.
På detta sätt, måste jag tyvärr säga, kan Akademien eller åtminstone myten om Akademien utöva ett förlamande inflytande på litteraturvärlden redan genom att finnas. Och samma myt kunde alltså användas för att få människor att hålla tyst om övergrepp.
Kan detta sällskap återvinna förtroende? Efter att pyramidspelet i kulturellt kapital kraschat? Ett piggt sätt att hålla fast vid det gustavianska arvet vore att tillämpa paragrafen om uteslutande vid brott mot "heder och ära" för första gången sedan 1794. Men i grunden finns det nog bara en lösning: att ta kål på myten. Avförtrollas. Bli tråkigare.
Sara Stridsberg läste ur Lolita-roman
Kanske är det just ett sådant förändringsarbete som inletts. Men jag håller med Rebecka Kärde (DN 28/11) som i betonandet av ett kollektivt ansvar mest ser ett försök att undslippa det personliga. Och det gäller även de akademiledamöter som nu lanserar sig som förnyare. Hur tänkte Sara Stridsberg till exempel när hon läste ur sin Lolita-roman på en "helkväll om nymfer och nymfetter" på Forum?
Sorgligt är det också att läsa intervjun med Lotta Lotass, som blev bortstött av Akademiens sociala förväntningar, vilket onekligen är en förlust för det som också hon anser är dess viktiga arbete (BT 1/12). Av alla de som hävdar att de "inte visste" är det bara henne – en genuint tillbakadragen person med stort avstånd till Stockholms litteraturvärld – som jag riktigt lyckas tro på.
Förutom de kvinnor som talat ut och nu till slut blivit trodda finns det få hjältar i denna historia. Tidningar som nu granskar har tidigare tryckt fjäskreportage. Tyckare som nu tar till brösttoner har förr inte tackat nej till att uppträda i samma sammanhang.
Och att någon som jag, så här efteråt, säger att jag skäms är definitivt inte heller värt något beröm. Jag hoppas bara att jag inte är ensam om det.
Malte Persson är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida, baserad i Berlin. Hans senaste roman är "Om Offisim". Läs fler texter av honom här.