Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malte Persson

Lättare att tala om statyer än rasistiskt polisvåld

Förintelsemonumentet (Holocaust-Mahnmal) i Berlin.Foto: Jan Scheunert / Represented by ZUMA Press, Inc.

Att resonera förnuftigt om offentlig konst och historiska statyer är enkelt.

Malte Persson ser kulturkrigarna blanda bort de verkliga problemen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Statyer! De bara står där stilla på sin plats, och orsakar ändå bråk. Åtminstone sedan Mose blev rasande över guldkalven. Eller sedan Thutmose III försökte utplåna alla avbildningar av sin framgångsrika kvinnliga föregångare på faraotronen, Hatshepsut – det tillvägagångssätt som romarna senare skulle kalla ”damnatio memoriae”, bannlysning av minnet.

Jag funderar på statyerna i min vistelseort Berlin. Att efterkrigstiden var bättre på att rensa bort nazistiska monument än på att rensa bort nazister kan få en att undra om det framför allt var ett pinsamt minne man ville avlägsna. Dock har detta med tiden åtgärdats: mängder av minnesmärken påminner nu om nazismens brott. Och även om den yttersta AfD-högern hatar Förintelsemonumentet, så är turisters entusiasm för att ta selfies i det ett mer utbrett problem.

Men två av stadens ikoniska symboler, Brandenburger Tor med sin segervagn och Siegessäule med sin segergudinna, är båda avsedda att förhärliga preussisk militarism. Dock har den ena sedermera råkat bli symbolen för murens fall, och den andra har approprierats av en gaytidskrift. Lagom gömt bland buskar i närheten finns också ett monument över Bismarck, så pompöst att det är svårt att ta på allvar.

Del av det sovjetiska krigsmonumentet i Treptower Park, Berlin.Foto: CHINE NOUVELLE/SIPA/Shutterstock / Copyright (c) 2020 Shutterstock. No use without p

Något liknande gäller också det gigantiska sovjetiska krigsmonumentet i Treptower park. Det är å ena sidan ett högtidligt besöksmål för ryssar som sörjer släktingar som dog i striderna 1945, å andra sidan kärt för alla oss som uppskattar en kitsch så megaloman att den blir en kritik av det den skulle hylla. (Sannolikt mer dialektik än vad Stalin önskade.) Om några stalinister också gillar det, så kan man kanske leva med det.

Skälet till att sådana kvarblivna brons- och stenklossar kunnat få distans till sin egen historia är rimligen att Tyskland eller Berlin faktiskt slutat leva i den, eller i en fantasi om den. Att jämföra med USA och Storbritannien, där statystriderna är en del av den urladdning som sker när generationer av nationalistisk livslögn kollapsar.

Men varför klingar det så bronsaktigt ihåligt när jag säger dessa förnuftigheter?

För när man grundat ett land på å ena sidan en kult av frihet (vunnen genom väpnat uppror) och å andra sidan slaveri och rasism – vem kan förvånas över att kraften i självmotsägelsen kan få även statyer att skaka? Och när man låtit Churchill bokstavligen skriva historien över sig själv (och återkomma som fars i Boris Johnson) – vem kan tycka synd om honom när historien sliter sig loss och ger igen? 

Precis som allt annat i det offentliga rummet – reklam, inte minst – utövar monument våld när de tvingar sig på vår uppmärksamhet, för att påminna oss om det de representerar. Den som på allvar brinner för att bevara statyer bör inte komma med tomma ord om att de utgör historien, utan bör verka för att skapa ett sammanhang av kunskap och av frihet som neutraliserar denna maktutövning. 

Men varför klingar det så bronsaktigt ihåligt när jag säger dessa förnuftigheter? Jo, för att hela statydebatten, hur många fascinerande historiska spår den än innehåller, också är en distraktion. Det är ju så mycket roligare och lättare att tala om statyer än att tala om till exempel rasistiskt polisvåld. Både för oss kulturskribenter och för kulturkrigare som vill blanda bort korten.

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Till dikten”