Malte Persson
KULTURKRÖNIKA. Det går just nu inte riktigt att förhålla sig till något annat än kriget i Ukraina. Jag menar – vem vill i detta läge läsa långa grubblerier om den moderna mansrollen eller ännu en take på ”Sex and the city”? Inte för att jag någonsin vill läsa om mansrollen eller ”Sex and the city” på kultursidorna, men ni förstår vad jag är ute efter.
Men hur ska man reagera? Alltså om man inte är någon av alla ukrainare och ryska intellektuella och blandade specialister som redan skrivit i åratal om ett krig som började senast 2014, men som först nu har börjat kunna konkurrera med oljeleveranser och oligarkmingel på västvärldens prioriteringslista.
Vissa reaktioner är uppenbart mer fel än andra. Att snabbt dumpa sitt engelska fotbollslag och skänka pengar till förintelseminnesorganisationer för att slippa hamna på en sanktionslista. Att behöva makulera en miljon valbroschyrer för sitt högerpopulistiska parti, eftersom det innehöll foton av handslag med Putin. Att trakassera ryska restaurangägare eller kräva utvisning av alla ryssar. Att vänta så länge det bara går med att pausa sina ryska affärer och sedan skicka ett självgott pressmeddelande.
Vad är värst? Dammig stofilvänster och edgy trollhöger som håller fast vid att skylla Putins våld på offren? Eller nyss Putin-hejande alternativmedieprofiler i full färd att rebranda sig själva? Folk från höger/vänster som selektivt skadeglatt jagar fel enbart hos den andra sidan är inte så imponerande heller.
Många har snabbt sadlat om från rollen som mansplainande hobbyepidemiologer till macho självutnämnda experter på geopolitik och militärstrategi.
Fler fel: att till varje pris hellre vilja tala om USA:s imperialism och västvärldens hyckleri än om Rysslands imperialism och krigsbrott. Men även att förneka att hyckleriet är högst verkligt för till exempel de som bombas i Jemen. Med all rätt kan den som flytt från ryska bomber i Syrien undra varför just ukrainska flyktingar förtjänar gratis tunnelbaneresor.
Dåligt att inte kunna omvärdera tidigare ställningstaganden om till exempel vapenexport, Nato eller energipolitik. Också dåligt att utmåla alla som inte håller med dig till 100 procent om dessa saker som mer eller mindre landsförrädare.
Faran finns alltid att man använder en tragedi som förevändning för att göra sådant som man skulle gjort ändå – predika om kärnkraftens välsignelser, till exempel, eller högljutt kritisera regeringen för att den gör bara nästan exakt det man själv vill.
Själv lider jag av de vanliga intellektuella skribentfrestelserna: viljan att säga något originellt (trots ytliga kunskaper); tendensen att sätta sig själv i centrum (när jag var i Poltava…); frestelsen att begrava sig i historia och geografi (krimtatarerna och Dneprs forsar må vara både intressant och relevanta, men hjälper just nu ingen i skyddsrummen i Kyjiv/Kiev/Kænugarðr eller vad man nu ska kalla denna vackra gamla stad); att fastna i metadebatt (well, ni ser).
Det är också alltför lätt att paralyserat ägna hela dagen åt att läsa nyhetsuppdateringar. Eller att göra samma sak, men entusiastiskt, som om kriget var en spännande teveserie och bra content för sociala medier: bombade barn och coola memes om granatgevär är samma mat för klickmaskinen.
Många har snabbt sadlat om från rollen som mansplainande hobbyepidemiologer till macho självutnämnda experter på geopolitik och militärstrategi. (Ja, okej, mansrollen är kanske relevant här. Liksom i kontrasten mellan Putins karlakarlsimage och komikern Zelenskyj.)
Som sagt: vissa fel är större än andra, och felfinnande ingen ädel sysselsättning. Symbolhandlingar kan kännas meningslösa, men frånvaron av dem är inte bättre. Man kan inte kräva att varje reaktion är perfekt. Att inte säga något alls av rädsla för att det blir fel är också ett fel.
Malte Persson är poet, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.